Okej, att Heidi och Spencer, eller Speidi, är 100% idioter och avskyvärda människor är redan konstaterat, men hur är musiken då? Jag har lagt mina åsikter om paret åt sidan och försökt hitta en låt på skivan som var bra. Men det gick inte, själva musiken är slarvigt hopsatt och är fylld av ljudeffekter för att ta fokus av texten som är den mest meningslösa jag någonsin hört. Det här är vers två av låten Turn Ya Head:

Get stereo pumping
Cause we’re taking it down.
If you’re hungry for pleasure,
I can serve you a measure, babe.
Serenade me while I’m surfing the crowd
Got my eyes on the ceiling;
Hahh hahh
Heavy breathing, babe.

Och resten av låtarna har texter i samma anda som inte har någon riktig mening. Och texten till One More Drink är helt skruvad, handlar mer eller mindre om hur hon låter en bartender supa henne under bordet för att sedan utnyttja situationen och gänga henne. Inledningen av Fanatic påminner om något från soundtracket till valfri pornografisk film. Detta är ett så otroligt värdelöst album att det är svårt att tro att det ens existerar. Det är så dåligt att inte ens efterproduktionen har kunnat maskera hur dålig sångerska hon är. Och det kanske inte är så konstigt att hon valt att mima vid samtliga av de liveframträdanden hon gjort.

Tydligen kostade hela produktionen 2 miljoner dollar, pengar som togs ur egen ficka. Men hon var övertygad om att det var pengar som skulle komma tillbaka redan under första veckan. Dock fallerade den planen när skivan bara sålde 658 exemplar, 199 342 ex från att gå plus minus noll. Hon har också satsat på att uppträda under Fotbolls-VM i sommar, planer som ser ut att bli en ouppfylld dröm.

Hur köper man då albumet? De svenska skivbutikerna verkar ha vett nog att inte ens ta in skräpet. Amazon säljer bara en download-version, vilket verkar vara enda distributionssättet.

Slutbetyg, då lägre än 1 inte går att sätta:

Nya albumet heter No Sacrifice No Victory. Kan man se titeln som en summering av Hammerfalls karriär?
Oscar: Ja, absolut. Vi har fått offra mycket för att nå dit vi är idag. Familj och vänner till exempel. Och vår coolhet. De första åren fick vi ta mycket skit för att vi hade rök och bomber och inte stod och tittade ner i golvet som alla andra band. Det hela nådde sin kulmen när Joacim blev överfallen och knivskuren i huvudet – bara för att han var med i Hammerfall.
Åkte snubben nånsin dit för misshandeln?
Joacim: Nej, han smet som den råtta han var. Men vi sitter fortfarande här medan han antagligen skruvar sin sista mutter på Saab just nu. Det är en seger.
Ni drar snart ut på stor Europaturné. Berätta om årets show.
Oscar: Den tar Hammerfall in i 10-talet. Det enda jag kan säga är att det blir något unikt, massor av pyroeffekter förstås och, för första gången, en lasershow. Dessutom har vi repat inför den här turnén. Vi startar loppet springande. Tolv år med pyroeffekter.
Har ni råkat ut för några livsfarliga incidenter?
Joacim: Många! Min handske med inbyggd raket tog nästan livet av mig en gång. Idén var att jag skulle hålla upp handen och skjuta raketen ovanför publiken. Men en kväll hade pyrofolket råkat vända raketen så att den var riktad mot mig. Den slickade mitt ansikte. Det hade kunnat gå riktigt illa. Och förut när vi hade avfyrningsknapparna på scengolvet lyckades Magnus alltid trampa på dem vid fel tillfällen. Det kunde bli som flyganfall på scenen.
Oscar: Jag kommer ihåg när locket på en konfettibomb tände eld på ett scentak och några i publiken fick brännskador. Och i Hultsfred hade vi så höga knallar att mobilnätet slogs ut. Nån hade tagit i lite för mycket med krutet. Fan vad det lät!
Bästa sceneffekten nånsin?
Joacim: Helt klart öppningen på Renegadeturnén när vår krigare Hector kom ut och tände eld på scengolvet. Sen fälldes vindbryggan ner och där stod vi. Turnén 2005 när vi hade istema var också grymt snygg.
Er basist Stefan hoppade nyligen av för att bli pilot. Är det verkligen safe att flyga med honom?
Joacim: Inte för ett par år sen, men idag – absolut. Jag har flugit med honom och det kändes väldigt safe. Just nu kör han stora fraktflyg, i framtiden får han ta hand om våra privatplan. Vi har en enorm respekt för Stefan. Han utnyttjade all dötid på turnéerna till att läsa klart pilotutbildningen och nu har han förverkligat sin dröm.
Vilka hemliga drömmar har ni andra som ni kommer att överge Hammerfall för?
Joacim: Jag tänker faktiskt ta ett sabbatsår 2010 för att gå en kockutbildning. Det har alltid varit min dröm. Jag älskar att laga mat och jag vill få koll på grunderna. Men jag har inga planer på att överge Hammerfall.
Oscar: Inte jag heller. Mitt sidoprojekt är att nån gång få ihop Hammerfalls biografi eftersom jag skriver hyfsat. Helst innan jag glömmer allting. Stefan ägnade som sagt tiden i turnébussen till att komma på hur man landar ett flygplan.
Vad gör ni andra?
Oscar: För min del blir det mycket tvspelande. På den här turnén har jag med mig ”Halflife 2”, ”Call Of Duty” och ”Zelda: A link to the past”. Det ska bli grymt. Vem fan bryr sig om spelningarna? Jag tänker bara sitta i bussen och lira.
Joacim: Turnélivet är så jävla trist. Man sover, vaknar och tittar på medan scenen byggs. Sen går man en promenad och hoppas att det finns en Media Markt i närheten så att man kan handla nånting. Är ni så där svenskt skötsamma på turné eller ägnar ni er åt saker som inte lämpar sig för tryck?
Joacim: Det finns inget som heter svenskt skötsamma när man är på turné. Alla band är svin. Tänk dig själv, vart man än kommer står spriten framdukad. Gratis dessutom. Så det är klart att vi svinar och bråkar och att saker går sönder. Men vi är inte 20 bast längre.
Oscar: Man måste hålla tungan rätt i mun. Vi gör nåt litet här och nåt litet där och ibland blir det en explosion. Fast nere på kontinenten fattar de inte grejen med att slå sönder saker när man är glad. ”Är bandet förbannade?”, brukar de fråga vår manager när de hör hur vi ödelägger en loge. ”Nej, nej, de firar bara”, svarar han.
Några fylleceller eller närkontakter med lokala poliser?
Oscar: Nej, faktiskt inte. Det närmaste vi kommit lokala poliser var en gång i Tyskland när vi hade slängt ut en tv genom hotellrumsfönstret. Så otroligt kliché! Dessutom slängde vi ut samma tv två gånger eftersom den inte gick sönder tillräckligt mycket första gången. Hursomhelst, när vi insåg att städerskorna skulle upptäcka att det saknades en tv kom vi på den geniala idén att hämta tv:n som stod i lobbyn och ställa i vårt rum. Problemet var bara att det fanns övervakningskameror i lobbyn, och på filmen såg det förstås ut som att vi stal tv:n. Så på morgonen kom polisen. Det slutade med att vi fick betala ett par hundra euro för en gammal skit-tv.
Sjukaste spelningen?
Joacim: Hafenbau i Tyskland för ett par år sen. Där kan man snacka om en sjuk spelning i ordets rätta bemärkelse. Alla i bandet och crewet var helt borta i maginfluensa. Stefan hade en hink bredvid sig på scenen. Vi andra försvann med jämna mellanrum för att spy backstage. Vår ljustekniker var så sjuk att han somnade med alla lampor på max. Fan vad varmt det blev!
Hur galna är Hammerfallfansen?
Oscar: Vissa av dem är lite för galna. Sinnessjuka faktiskt. Jag har ett par brudar efter mig som ringer och mailar och påstår helt vansinniga saker. Som att jag sagt vi ska gifta oss och att vi har avbrutit konserter för att jag ska kunna gå ner i publiken och prata med dem. Det är rätt obehagligt faktiskt.
Joacim: Jag får också mail från trasiga människor. Folk som skriver att de skulle ta livet av sig om det inte vore för att jag fanns. Ett par gånger har de kommit hem till mig mitt i natten och ringt på eller stått utanför och skrikit. Men de flesta av våra fans är sunda fanatiker. Det finns stora gäng som reser med oss överallt och står längst fram på vartenda gig.
Ni har gjort en låt åt damlandslaget i curling. Är det favoritsporten i Hammerfall?
Joacim: Nä, vi är mer hockeysnubbar. Att vi gjorde en låt åt curlingtjejerna var en tillfällighet. De hörde av sig och behövde vår hjälp. Sen gick de ju och vann hela OS - tack vare oss förstås. Det är nog det närmaste vi nånsin lär komma ett OS-guld.
Joacim, hur ofta får du höra att Körslaget var en sellout?
Joacim: En gång. Det var en kille på Netto i Varberg som muttrade om att hårdrock ska vara underground. Men jag tror han var mest sur över att jag handlade smågodis och inte nåt mer hårdrockigt.
Var går gränsen för Hammerfalls folklighet? Skulle ni kunna tänka er att ställa upp i Melodifestivalen?
Joacim: Javisst. Om det är på våra villkor och med en egen låt. Fast jag tror inte att vi har nåt att vinna på att vara med där. Kanske för tio år sen. Eller om tio år.
Har hårdrocken blivit gay tack vare Melodifestivalen?
Oscar: Nej, självklart inte. Men man undrar ju vad fan som händer när varenda artist i Melodifestivalen kör med pyro och Lena Philipsson gör djävulstecknet. Är ingenting heligt längre?
Har ni blivit rika på Hammerfall?
Joacim: Tycker du att vi ser rika ut!? Nej, vi är inte rika. Vi plockar ut varsin helt okej månadslön från vårt bolag. Men allt vi drar in på turnéerna investerar vi i nästa turné. Det kostar så in i helvete med pyro och effekter. Minst 600 000 spänn går bokstavligen upp i rök på varje turné. Men det är det värt.
Hur vill ni bli ihågkomna?
Oskar: Som bandet som aldrig kompromissade. Vi gjorde vår grej. Och vi lyckades.

Packa ICA-kassen och lasta in tre lock budgetpilsner i bagaget - det nalkas festivalsommar! Trots bistra tider och höjda biljettpriser har sommarens festivaler lyckats dra ihop ruggigt bra uppställningar, så passa på att uppleva musik som den ska upplevas. Vi listar några av våra favoritfestivaler som inte bör missas.

Sweden Rock Festival
Ett givet val för metal- och rockfantaster. Blekingefestivalen blandar dagens band med smått legendariska grupper som kommer på första plats om du googlar “sex, drugs & rock n’ roll”.
Tre höjdpunkter: In Flames, Motörhead, Dream Theater
Var? Sölvesborg
När? 3-6 juni
Pris? 1990 kr + förköp
www.swedenrock.com

  

Where the action is
Huvudstadens bästa attraktion under sommaren med några få, men mycket sevärda akter. Ligger strategiskt bra strax utanför stan och nås enkelt med tunnelbana.
Tre höjdpunkter: Neil Young, Nick Cave & The Bad Seeds, Moneybrother
Var? Stockholm
När? 12-13 juni
Pris? 1290 kr
www.wheretheactionis.se

 

West Coast Riot
Göteborgs punkigaste festival gör en glädjande comeback även detta år. Bra läge och fullt ös under en späckad dag.
Tre höjdpunkter: Pennywise, Social Distortion, Raised Fist
Var? Göteborg
När? 25 juni
Pris? 750 kr + serviceavgift
www.westcoastriot.se

 

Arvikafestivalen
Värmlandsfestivalens genuina campingliv och fantastiska artistutbud skapar varje sommar en massinvandring till Arvika. En av Sveriges absolut bästa festivaler för alternativ musik.
Tre höjdpunkter: Korn, The Mars Volta, Röyksopp
Var? Arvika
När? 2-4 juli
Pris? 1195 kr för 3-dagars biljett
www.arvikafestivalen.se

 

Hultsfredsfestivalen
Klassikernas klassiker gör ännu en sommar efter att ha repat sig från några svåra år. Hultsfred ligger något svåråtkomligt mitt i djupaste Småland, men är värt besväret tack vare tungt artistutbud.
Tre höjdpunkter: The Killers, Franz Ferdinand, Dropkick Murphy’s
Var? Hultsfred
När? 8-11 juli
Pris? 1390 kr för 4-dagarsbiljett
www.rockparty.se

Storsjöyran
Precis som Hultsfred en verklig klassiker. Storsjöyran drar ihop ca 70 band och håller till mitt i Östersund.
Tre höjdpunkter: bob hund, Johnossi, Sahara Hotnights
Var? Östersund
När? 30 juli - 1 augusti
Pris? 3-dagarsbiljett 995 kr, 1-dagsbiljett 485 kr
www.storsjoyran.se

Way Out West
Göteborgs bästa evenemang gör sitt tredje år och blir bara bättre och bättre. Bra band och perfekt läge i Slottsskogen.
Tre höjdpunkter: Band of Horses, Bon Iver, Arctic Monkeys
Var? Göteborg
När? 14-15 augusti
Pris? 1385 kr för festivalpasset
www.wayoutwest.se

På Fryshuset pratar jag med Stam och Dojan om gången då de efterfestade så hårt med Hellacopters på en festival i Finland att Hellacopters missade sitt plan till nästa spelning och försenade hela sin turné. Jag frågar Stam vad
som är det dummaste Mustasch själva har ställt till med på fyllan.
- Hällt ut vin i sängen man ska sova i, säger han blixtsnabbt.
- Det gjorde jag igår. Det var väldigt dumt. Och, förresten, när vi höll på att bli utslängda från Motörhead-turnén efter två dagar! Det var också ganska dumt …
Jag får be Ralf utveckla.
   - Äh, alltså, vi blev ju skitfulla de första dagarna. Mikkey Dee (trummis i Motörhead) tyckte att det var så kul att ha ett svenskt band med på turnén, så han skulle ju ha med oss upp på scenen och grejer. Så vi satt där dyngraka bredvid hans trumset och gick runt och snubblade över Motörheads grejer. Och efter ett tag ruttnade resten av bandet på det, så Lemmy (sångare) skrek “får jag höra ett jävla ord svenska till så åker de jävlarna hem!” Så då fick vi lugna ner oss.
Frågan om det är sant att Lemmy trodde att bandet var gay får Stam att garva högt.
- Första gången jag träffade Lemmy så var jag ju svinnervös, så vi skakade hand och jag råkade säga “I’m Mats, I’m with the bass player”. Det var ju skitkul, första gången man pratar med Lemmy …
Mikkey Dee dyker upp backstage på er live-DVD.
- Ja, han brukar komma förbi när vi spelar i Göteborg. Oftast full. På dvd:n var han förresten väldigt full, haha. Sen måste ju Ralf jävlas också, så han sa i micken “ikväll är världens näst bästa trummis Mikkey Dee i publiken! Men den bästa sitter här bakom mig …”. Det retade Mikkey lite, hahaha.
Strax efter Mikkey skriker någon “en minut till scen”, och då är tre fjärdedelar av bandet borta …
Stam: Ja, men vi är ju inte Madonna. Vi behöver fan inte be en gemensam bön innan vi går på.
Dojan: I Umeå satt vi i logen och snackade och drack öl när jag hörde musik från scenen och tänkte “det här känner jag igen …”, det tog en stund innan vi tittade på varandra och insåg att “shit, det är för fan vårt intro!” Då blev det lite stressigt, haha.
Stam: Men annars… man blir ju inte direkt nervös längre. Det är kanske värre för Ralf som ska sjunga och hålla igång publiken och så, men jag ska för fan bara spela bas. Det har jag gjort i 25 år. Det är inte speciellt svårt.
Är det sant att ni kom på bandnamnet Mustasch på fyllan när …
Stam: … vi satt på golvet bland en massa vinylomslag? Ja, det var Hannes som kom på det, för att alla våra favoritmusiker hade mustasch. Freddy Mercury (Queen), Tony Iommi (Black Sabbath), Jon Lord (Deep Purple) … först lät det ju så jäkla dumt så man fattade ingenting. Men sen växte det på oss.
Ni har sagt “ladda ner skivan, köp den om ni gillar den”.
Stam: Ja? Vi tjänar ju mer på konserterna. Har du dåligt med pengar är det bättre för oss att du laddar ner skivan och går på konserten istället.
   Några dagar senare avslutar jag intervjun över telefon med Ralf, och frågar hur länge Mustasch kommer palla köra på.
   - USA-satsningen kommer ta tre år tills vi kan åka själva och få bra gager. Sen har vi några år till med bra pengar, men sen får vi lägga av. Vi kan fan inte bli som Rolling Stones! Eller som Georg Philipp Telemann …
Vem?
- Du vet vem Johann Sebastian Bach är va? Exakt. Men grejen är att på 1700-talet var Telemann stjärnan. Bach var bara en hyfsad kyrkomusiker från Leipzig, men han gjorde något som höll! Det är vad det handlar om. Om 150 år spelar folk Mustasch-plattor och har ingen jävla aning om vilka Mötley Crüe var. Det är mitt mål med min musik.

Så det har inget att göra med att du får alla brudar när du turnerar själv?
- Fan heller! Jag får alltid alla brudar. Även i Mötley.

Du gick nyligen ut och berättade att Mötley Crüe signat en tioårsdeal med turnéarrangören Live Nation för 100 miljoner dollar. Sen dementerade Nikki Sixx allting. Så vad är sant, gjorde ni dealen eller inte?
- Vi gjorde dealen och vi fick cashen. Men det var inte 100 miljoner dollar som jag sa först. Det var 125, haha. Så nu blir ni inte av med oss på ett tag. När dealen är över har vi hållit på i nästan 40 år. Kan du fatta det?

Nej, det är galet… Du sa tidigare att Mötley Crüe är big business. Men är det fortfarande kul då?
- Klart att det är kul. Vad fan, vi har hängt ihop sen 1981. Jag och Nikki känner varann sen high school. Hela den här grejen att vi inte pratar med varann har pressen hittat på. Det är skitsnack! Vi lirar, festar och garvar ihop. Men självklart bråkar vi också, det går inte att undvika under 30 år.

Under 2000-talet har du varit med i nästan lika många dokusåpor som Tommy Lee. Men vi har också kunnat se dig i porrfilmen Hardcore & Uncensored tillsammans med Janine Lindemulder. Hur ser du på din porrkarriär idag?
- Det finns inte så mycket att säga. Tommy pratar jämt om sina sexfilmer, men jag har ingen lust att göra det. Janine och jag drog till Hawaii för att ha lite kul. Vi filmade allt. That’s it. Jag ångrar ingenting, men jag skulle inte göra det igen.

Och när vi ändå snackar film, vad händer med filmatiseringen av The Dirt?
- Ingen aning. Det är bortom vår kontroll. Från början var det tänkt att David Fincher (Fight Club) skulle regissera. När han blev tvungen att hoppa av snackades det om Larry Charles (Borat). Och vid det här laget har väl varenda Hollywoodskådis, från Johnny Depp till Val Kilmer, varit påtänkta för roller. Men nu har jag inte hört nånting på länge.

När du var mitt uppe i ditt mest dekadenta The Dirt-race i början av 80-talet, hände det nånsin att du stannade upp och tänkte, “fan, jag håller på att tappa kontrollen”?
- Nej, aldrig. Är man 20 år och har en miljon dollar på banken stannar man bara upp och tänker, “fan, jag är odödlig”. Inte ens bilolyckan (i vilken Hanoi Rocks trummis Razzle omkom, reds anm) blev en väckarklocka. Jag borde egentligen ha fått ett långt fängelsestraff, men mina advokater fixade så att jag slapp undan med två miljoner dollar i böter och en månads fängelse. Som en del av domen var jag förbjuden att dricka, så på turnén som följde hade vi som regel att jag skulle betala dom andra i bandet 20 000 dollar varje gång jag tog en drink. Jag blev ruinerad på den turnén.

Stämmer det verkligen att du fick ta in öl och groupies i fängelset när du satt av ditt straff för bilolyckan?
- Haha. Ja, det är sant, fast bara på helgerna. Jag var på en specialavdelning tillsammans med en snubbe som levde på att sno lyxbilar. Fan, vad han var lycklig över att jag var där. Hur jag fick in “varorna”? Well, jag var tvungen att dela med mig till vakterna. Och då menar jag inte ölen, haha.

Hur bor du?
- Jag har två hus i San Francisco, ett i Vegas och ett i Miami. Vegas känns mest som hemma, där spenderar jag och Lia (Vince fru) större delen av vår tid.

Vad är det mest rock’n'roll-extravaganta du har i dina hus?
- I ett av husen i San Francisco har jag byggt en stor jävla Versace-pool. Du vet, en sån med marmor- och mosaikmönster, vattenfall och statyer. Den kostade närmare en miljon dollar. Vad ska jag säga? Lia ville absolut ha en sån.

Hur ser vardagslivet ut?
- Vi lever ett stillsamt liv med våra cockerspaniels Cakes och Crackers. Dom är våra barn. Vi har en nanny som sköter dom på dagarna och lagar deras mat. Jag har alltid mycket business att ta hand om. Lia ligger mest vid poolen.

Vad kör du för bilar?
- Mitt senaste köp är en Lamborghini Gallardo Spyder, den är grym! Sen har jag en chockröd Rolls Royce Silver Spur som jag köpt av en saudiarabisk prins, en Ferrari 360, en Rolls Royce Phantom, en Bentley, en Hummer H2, en Mercedes SL550, en Dodge Magnum och en Ford Hot Rod. Och så alla mina bågar förstås.

Tommy Lee försöker rädda världen i Discoverys tv-serie “Battleground Earth”. Det känns inte som att du stöder honom i hans arbete för miljön?
- Hell no! Men om Ferrari släpper en miljövänlig bil kan jag tänka mig att vara med.

Du har ett helt affärsimperium vid sidan av musiken. Berätta.
- Well, jag har en vingård där jag gör Chardonnayviner och jag har mitt eget tequilamärke, “Tres Rios”. Min tatueringsstudio Vince Neil Ink finns numera i LA och Las Vegas, och min bar Feelgood’s Bar & Grill, som öppnade i Miami i
fjol, ska snart expandera till Vegas. Jag är alltid öppen för business. Folk får gärna komma till mig med sina idéer.

Är du affärsman på heltid om tjugo år?
- Nej, nej! Om tjugo år hyr jag ut jetskis på en strand i Västindien. Jag äger hela jävla ön förstås. Men det är ändå mig du måste snacka med när du ska hyra din jetski.

Musiken på nya albumet är väldigt polerad, men texterna är desto mörkare.
- Du tänker på “Uncle Jonny”? Ja, det är en ganska mörk historia om en släkting till Brandon (bandets sångare) vars kokainmissbruk gjorde honom så paranoid att han trodde att utomjordingar var ute efter hans sperma. Det slutade med att han sköt sönder sina testiklar.

Er karriär har varit en räkmacka. Vad är den största skillnaden mellan att turnera idag och när ni började för fyra år sen?
- Den största skillnaden är att vi inte längre behöver dela hotellrum. Det har gjort att vi bråkar mindre med varann. Nästa steg är väl att vi åker runt i varsin turnébuss. Men vi är inte riktigt där än, haha.

Hur får ni tiden att gå i turnébussen?
- Vi filar naglarna och kollar på “Lost” och “24″.

Hur mycket rock’n'roll är det annars när The Killers är på turné? Ett par av er är ju trots allt mormoner…
- Det är så pass mycket rock’n'roll att jag tvättar mina egna t-shirts. Jag är besatt av det. Jag måste ha koll på hela processen och ta ut dom ur torktumlaren vid exakt rätt tidpunkt, annars blir dom förstörda. Tricket
är dom fortfarande ska vara en
aning fuktiga.

Vad ångrar du?
- Att vi tackade nej när Bono erbjöd oss lift i hans privatjet. Vi gjorde det för Brandons skull. Han är rädd för allting - och i synnerhet för att flyga. Han gick i terapi för det i många år och blev faktiskt bättre. Men sen hamnade vi på ett mardrömsflyg med en passagerare som blev dödssjuk. Det var som att kasta
bort tre års terapi.

Ni har rakat av er skäggen som ni stolt visade upp på “Sam’s Town”. Känns det naket?
- Ja, faktiskt. Min fru saknar det också, hon tyckte det var sexigt. Min son är däremot nöjd. Förut skrek han så fort jag visade mig. Och jag förstår honom. När jag var barn trodde jag också att alla snubbar med skägg
var kidnappare.

Ni är Vegas största rockband. Tas ni emot som hjältar varje gång ni kommer hem från en världsturné?
- Inte alls! Eftersom rockscenen i Vegas är så liten är den fylld av avundsjuka och missunnsamhet. Förut var vi verkligen hatade, men nu har det blivit lite bättre. I våras gjorde vi ett grymt gig inför tiotusen pers utanför Hard Rock Café. Det hade varit en omöjlighet för ett par år sen.

Ett av spåren heter “Addicted To Drugs”. Vilka droger är ni beroende av?
- Helt ärligt så tar vi inga droger, vi är bananas på andra sätt istället. Jag vet att det är upplagt för missuppfattningar, men “Addicted To Drugs” är bara en cool och rytmisk titel. Det låter som ett mantra - addicted-to-drugs-addicted-to-drugs…

Betyder det att Kaiser Chiefs är ett giftfritt band?
- Vi dricker öl, väldigt mycket öl. Och en ganska stor mängd whiskey och vodka också om vi ska vara ärliga. Fast just nu tar jag det ganska lugnt eftersom jag blev alkoholförgiftad för ett tag sen. Det var ingen kul upplevelse!

Vad är det bästa med att vara rockstjärna?
- Jag gillar hela grejen med att vara berömd. Jag menar, vem vill inte glida förbi köer, skriva autografer och jagas av paparazzis? Den som klagar på det livet förtjänar inte att vara rockstjärna. Det var det här jag drömde om som barn.

Vad är det mest onödiga du köpt sen du blev rockstjärna?
- Min bil, en Mercedes SL. Jag har inget körkort, så vad fan ska jag med den till?

Er producent Mark Ronson (engelsk celebritet och mannen bakom Amy Winehouse), ska snart ha ett stort maskeradparty där temat är att klä ut sig till sitt favoritskivomslag. Vilka omslag kommer Kaiser Chiefs att dyka upp som?
- Ricky och Nick ska klä ut sig till John Lennons och Yoko Onos “Two Virgins”, den där dom sitter nakna på omslaget. Det kan bli intressant. Jag kommer nog att välja Stone Roses första. Då behöver jag bara lite färgkludd och ett par apelsinskivor.

Ni har haft en del verbala stridigheter med Oasis, som bland annat kallat er Englands sämsta band. Hur är vibben mellan er just nu?
- Kärlek! Oasis kan inte hjälpa att dom måste bråka med alla. Dom är från Manchester, så det är nåt som finns i deras Manchestergener. Men det är bra med lite rivalitet, då har pressen nånting att skriva om. Jag träffade faktiskt Liam på en tågstation för inte så länge sen. Och tro det eller ej, vi hade hur trevligt som helst.

Hur är det med tjejbandet Girls Aloud då? Ni blev ju rasande när dom gjorde en cover på er låt “I Predict A Riot” och ändrade textraden “borrow a pound for a condom” till “borrow a pound for a phone call”.
- Girls Aloud är våra fiender för alltid! Vi är ett ganska fredligt band, men det dom gjorde är oförlåtligt.

Värsta spelningen nånsin?
- Det var när en radiostation i Texas skulle arrangera en stor festival på en parkeringsplats. Men nånting gick väldigt fel och bara två band dök upp och en publik på typ tre pers. När vi sen skrev i vår blogg att det var vår värsta spelning nånsin blev vi bannlysta av radiostationen. Men det var det värt.

Grymt! Frågesport på puben är väldigt långt ifrån ditt beryktade spelberoende där du brände ett par millar på betting.
- Jag fattade aldrig varför det blev en sån stor grej av det. Jag hade pengarna, ingen blev lidande, det var inga problem. Enda gången det funnits problem i mitt liv var när jag jobbade på fucking Burger King. Det är min eviga mardröm att behöva gå tillbaka dit. Varje gång jag får en hit tänker jag “yes! Jag behöver inte steka burgare i år heller!”.

Varför är det så jobbigt att brudar vill ligga med dig?
- Well, du vet, i början är det fantastiskt när man inser att nivån på brudarna åkt upp tio divisioner i fitnessligan. Men sen ser man igenom allt och fattar att dom bara är ut efter yta, cash och droger. Då blir man ett desillusionerat asshole.

När körde du senast ett drograce?
- För sju månader sen. Det varade i tre dagar. Sista dagen var jag så trasig att jag började gråta av tv-reklamen. Drognoja är både lustigt och tragiskt. Jag saknar det, men jag är en allt-eller-inget-person. Nu är jag så vältränad att jag skulle kunna springa maraton. Vem fan trodde det för tre år sen?

Ingen. Men vi kommer att sakna dina fylleskandaler. Som när du vinglade ut på scenen mitt under Coldplays spelning i Hyde Park och ville bjuda Chris Martin på ett järn.
- Haha, det hade jag glömt bort. Men senare samma kväll gjorde min syrra ännu större skandal när hon på fyllan råkade hälla ett glas rödvin över Chris Martin. Sen dess hatar han mig och min familj.

Hiphopartister kommer och går, men du firar snart tioårsjubileum. Vad är hemligheten?
- Jag har en väldigt välutvecklad feminin sida. Och vinner man brudarna kommer snubbarna på köpet. Du vet, min morsa vill alltid att jag följer med som smakråd när hon ska handla kläder. Och det finns inte en brud där ute som inte har gråtit till min låt “Dry Your Eyes”. Det är fan en av dom bästa kärlekslåtarna som nånsin har skrivits.

Men nu påstår du att ditt nya album är ditt sista. Det låter som ett billigt PR-trick.
- Det är sant. “Everything Is Borrowed” är mitt mörka och futuristiska avsked som The Streets. Sen ska jag börja göra country. Det är där pengarna finns för en historieberättare som jag.

Augusti i Helsingborg
Det är skånsk sensommar och augustihimlen är blå som svensk skattepolitik när Backyard Babies och Takidas turné landar i Helsingborg. Det passar egentligen ganska dåligt, då Backyard Babies är bandet som de senaste två åren sparkat sitt skivbolag, sparkat sin manager, sparkat sitt bokningsbolag och precis lagt låten “Fuck off and die” först på nya skivan. Monsunregn hade passat bättre. Men Dregen, genetiskt underhudsfett-befriad gitarrist och Backyards “posterboy” (sångaren Nicke Borgs ordval) spatserar runt i bar överkropp på ett förträffligt humör. Ryktet om att vara en “dryg jävel” har följt honom i 20 år, och det finns säkert stunder då denne kedjerökande man förtjänat det. Men inte idag.
- Jag gillar folkparksspelningar som fan! På festivaler är det vi och tusen andra band och man får ha logen i 20 minuter innan och ska vara ute två minuter efter typ. Det här är mer vårt eget gig. Och det är befriande emellanåt att inte lira i Stockholm, där alla står långt bak med armarna i kors och ska vara så jävla creddiga. I Motala igår var det 2 400 pers som röjde, och hur mycket folk bor det i Motala liksom? 2 500 typ? Det är coolt, säger han och flinar brett.

Hur känns nya plattan?
- Bra som fan! När vi spelade in den var det en känsla av att “nu jävlar ska vi visa de jävlarna”, och det är det fortfarande.

Förra plattan, People like people like us, fick inte direkt lysande recensioner.
- People like people… var, helt ärligt, ett jävla lågvattenmärke för oss. Vi stressade fram den. Vi var förbannade på vårt skivbolag, förbannade på vårt bokningsbolag och bröt med vår manager sen tolv år tillbaka. Det var ju inte så jävla kul. Han stämde oss, vi stämde honom, och till slut kändes det som att man åkte runt på den där turnén för att betala advokatkostnader. Och det var väl inte direkt därför man gick och köpte en elgitarr för tjugo år sen liksom. Vi går bakom scenen och möter basisten Johan Blomqvist, ivrigt dirigerandes assisterande turnéledaren om att det “behövs mer apelsinjuice här, mycket mer!”. Sedan öppnar han en flaska Bollinger för uppskattningsvis tusenlappen och blandar fifty-fifty champagne och juice i ett glas. Nicke Borg går förbi oss med en kaffekopp i ena handen och en flaska rödvin i den andra. Tillverkarna av Pepcid hade älskat det
här bandet.

“En vanlig jävla managerhärva”
Jag frågar Johan vad som egentligen hände med managern. Hans mun är visserligen diplomatisk, men ögonen svartnar.
- Äh, det var en vanlig jävla managerhärva. Han fyllde i vissa papper och vi var inte helt nöjda med exakt hur han gjorde det. Till exempel var det vissa siffror som inte fanns där vi tyckte att de borde ha funnits. Förstår du?

Nej.
- Nej, okej, men jag skulle väl inte prata med honom idag, om vi säger så. - Det var en jävla massa advokater där ett tag, men det löste sig ju, inflikar Dregen.
- I alla fall för oss, lägger Johan till med viss syrlighet.

Ni hängde ihop i tolv år, han beskrevs som “en femte medlem”.
- Ja, men du har väl för fan haft flickvänner i flera år och du pratar väl inte alltid med dem efteråt? ryter Johan, varpå Dregen knäcker ett långt garv.
- Det Johan försöker säga är alltså att han hade ett förhållande med vår manager. Det är lite känsligt, hahaha.

En gång när er manager skulle köra bussen hem från London så droppade ni speed i hans
kaffe. Gör man så mot en “femte medlem”?
Nicke Borg, som precis frågat mig om en cigg, sedan tittat på mina Marlboro Lights och undrat om jag inte har “några riktiga cigg”, nöjer sig till sist med en Camel från bandets trummis Peder innan han svarar. - Så här i efterhand kanske man snarare önskar att man droppat heroin i kaffet istället och hoppat av bussen. Men okej, jag fattar vad du menar. Det var kanske lite omdömeslöst. Men det var jävligt kul!
- Nä, jag tycker inte att det var så jävla omdömeslöst ändå alltså, protesterar Dregen, - Han var JÄVLIGT trött! Tänk hur farligt det hade varit om han hade somnat vid ratten!
- Just det, nickar Johan nöjt, men det gjorde han ju inte nu!
- Nä! Det gjorde han ju inte, instämmer Dregen. Det är svårt att protestera mot den
sortens logik.

Sitta i fängelse i Schweiz?
Check. Det är uttjatat, men samtidigt svårt att intervjua Dregen utan att ta upp incidenten i mitten av maj 2004. Det var då han, under influenser av diverse substanser, såg en taxichaufför i Schweiz stå och kissa utanför sin bil med motorn igång. Ett inte helt genomtänkt beslut senare satt han i häktet misstänkt för rattfylla, bilstöld och vårdslöshet i trafik.

Är det det dummaste någon i bandet har gjort?
- Haha, det var väl i alla fall ganska dumt, säger Dregen.
- Det dummaste HAN har gjort kanske, fnyser Nicke.
- Men samtidigt är det ju rätt kul nu i efterhand. Nu kan jag ju bocka av den grejen liksom, säger Dregen med ett flin.

Du hade det på din lista? “Sno taxi i Schweiz”?
- Nej, men det var väl ändå “sno taxi”, “åka till Schweiz”, “sitta i fängelse” liksom…det räknas ju. Visserligen missade vi ett gig, och det var väl inte så bra kanske… Taxistölder och knarkhistorier i all ära, men Backyard Babies har på ett drygt decennium gått från att vara skandalband till att bli folkkära. Samtidigt har Dregen hävdat att bandet delvis bröt med skivbolaget Sony BMG för att de blivit “så jävla Idol”. Men hur rock är “Morgonsoffan” liksom?
Nicke rycker på axlarna.
- Vi bildade det här bandet mer för festerna än för musiken, så är det. Och vi har säkert varit mer sex, drugs and rock’n'roll än de flesta andra de senaste tio-femton åren. Men inte för att leva upp till nån jävla myt, utan för att vi tyckte att det var kul. Känner vi för det kan vi fortfarande festa vilken jävel som helst under bordet, men igår kväll kollade jag på Rambo och Johan lyssnade på Oasis. Takida drack ner sig på brännvin, hyrde en motorbåt och tog med sig Peder ut och fiskade kräftor mitt i natten. Det är väl kanske inte så jävla rock’n'roll, haha.
Han askar sin cigarett och blir allvarligare.
- Men vi har aldrig medvetet varken följt eller gått emot strömmen, det har bara blivit så. Och jag är glad att vi haft lite motgångar, jag tror inte att vi hade varit där vi är idag om vi sålt en miljon ex av första plattan. Det låter som en klyscha att “om en lämnar bandet så lägger vi ner”, men det har fan varit vi mot världen sen 1989. Det är rätt svårt att ändra på.

Har ni någon gång känt att “det här är fan över gränsen”?
Dregen hinner först med svaret.
- Vi USA-turnerade med ett band som hette The Yo-Yo’s för en massa år sen. De var fan bara…
- Filth and fury, fyller Nicke i, fattar du?
- En dag kom det ombord en skitsnygg tjej på vår buss, och rätt vad det är så står deras basist och pissar på henne. - Nej, hon skulle suga av honom, och så började han pissa på henne istället, rättar Nicke, tittar på mig och slår ut med armarna.
- Du vet, framför hela bussen!
- En natt hittade Peder deras gitarrtekniker bakom ett träd, där han stod och knullade en lasagne. Kom igen liksom…, suckar Dregen.
- Det fanns ingen humor i den turnén, bara dekadens, säger Nicke och tänder sin jag-har-tappat-räkningen cigg. Sedan tittar han upp mot Dregen.
- Fattar du att rubriken på den här artikeln kommer bli “Backyard Babies - de knullade en lasagne” nu? Hahaha.

Bortsett från nämnda USA-turné är det annars gammal hederlig omklädningsrumshumor som dominerar en roadtrip med Backyard. När Danko Jones spelade förband åt dem inväntade Dregen, Nicke, Peder och Johan ett tyst break i en av låtarna och hoppade fram bakom trummisen med huligantutor.
- Faan, vad rädd Danko blev, skrattar Dregen. Nicke flinar.
- Man måste jävlas med förbanden. När vi turnerade med AC/DC tänkte de släppa in hundra levande höns på scenen medan vi spelade. Men de fick nej av sin säkerhetschef. Så istället kom hela deras crew in på cyklar och drog runt på scenen mitt under vår spelning. Publiken fattade ingenting.
  Han tittar på mig med ansiktsuttrycket av skolgårdens bråkigaste unge.
- Vänta bara till sista gigget på den här turnén. Då blir det inte kul för Takida.

Rammstein och tyska tidsperspektiv

Nya plattan har rattats av Jacob Hellner, Rammsteinproducenten.
- Ja, men han har även producerat Svullos “För fet för ett fuck”! Är inte det bara en helt sinnessjuk kombination? Så vi tänkte att “den killen måste vi jobba med”, säger Dregen.

Det har sagts att du tyckte att han var “krävande” i början.
- Haha. Nu är ju alla jävligt glada och nöjda, men halvvägs in i arbetet med den här plattan hatade jag honom. Du vet, vi har rätt hög arbetsmoral, men säger vi “klockan tio”, så menar vi RUNT tio. Och sen tar vi kanske lite kaffe och några cigg och sen börjar vi kanske spela halv två ungefär…
   Johan krackelerar i ett hest skratt.
- Och så såg kanske inte riktigt Jacob på tider.
- För Jacob är klockan tio klockan tio, och sen är det jobb till åtta på kvällen. Det var väldigt…tyskt. Visst, det gjorde oss mer samspelta än någonsin, men just då tyckte jag väl inte att det var så jävla kul, ler Dregen.

Så det var bara tider ni bråkade om?
Dregen kliar sig lite frustrerat i håret.
- Äh, om jag lägger ett gitarrsolo och är nöjd med det, då är de flesta producenter liksom “han är nöjd, coolt, då går vi vidare”. Men plötsligt står Jacob där och bara “du kan bättre”. Vadå “kan bättre”? Fan, det här var mitt bästa liksom! Han var mer som en coach än en producent, som Tichonov liksom. Men han hade ju rätt. Jag kunde bättre, haha.
   Nicke, som försvunnit i ett telefonsamtal, återkommer. Han sammanfattar nya plattan med kvällens bredaste leende.
- Så jävla nöjd! Vi har bara stått och hoppat i replokalen för att få komma ut och spela den! Samtidigt är det nog den mörkaste platta vi har gjort. Det är mycket mörka texter om droger och alkohol och sabbade relationer. Ja, du vet, livet liksom.

Johan, du tog en överdos för några år sedan. Hur är din relation till drogerna idag?
- Har man hållit på med droger i stor omfattning så följer de med dig för resten av livet. Sen om jag tar dem nu eller inte spelar ingen roll, för de är ändå en del av mig. Men just överdosen var väl ingen stor grej egentligen. Visst, jag tog rätt mycket droger på den tiden, och det som hände det hände. Men det är väl inte värre än när någon sitter på en kräftskiva och tar åtta shots för mycket och blir medvetslös och får åka till sjukhus?

Lite värre är det kanske.
- I princip är det samma sak.

Hur mycket renlevnadsmänniska är du idag?
   Johan tittar ner i sin Bollinger/juice.
- Ja, alltså, det är ju inte direkt som att jag har slutat dricka bärs.

Tv-spel och tv-soffor
   Backyard Babies har gått från skitiga källarklubbar till Skansens stora scen. Nyligen branschade bandet ut ytterligare och gjorde musik till “Halo” och “Guitar Hero”.

Har ni förståelse för fans som tycker att ni säljer ut?
   Nicke rycker uppgivet på axlarna.
- Äh, det är ju snarare våra fans som gillar det. Jag var ju mer “Halo? Vad fan är det?” Och hade du sagt att vi en dag skulle släppa musik till ett spel där man pluppar på en jävla plastgitarr så hade jag fan trott att du var syrad. Men det var en cool grej, så varför inte? Det är ju inte som att vi har gjort reklammusik för Libresse!

Var går gränsen då?
- Vid Libresse!
   Ett brett flin senare lägger han till:
- Allvarligt, tror du att nån på fullt allvar kommer titta på oss och säga “åh, det är de som gjorde Halo-musiken?” Fan heller, de kommer säger “kolla! Där är Backyard Babies!”
   Han öppnar ett nytt cigarettpaket och tillägger:
- Vi har aldrig låtit någon tala om för oss hur vi ska bete oss för att vara ett “riktigt” rockband. Och vi tänker väl knappast börja nu.

“Blod, svett och dårar” kom 2005. Vad handlar nästa bok om?
- Du gillade ju när vi skrev “KISS”. Nu har vi ju inte fått någon guldskiva på länge, men när vi får det ska jag fan skriva “Soundtrack of our lives” och bjuda in dig, haha. Så kan vi börja nästa bok där, skrattar Nicke.
   Backyard Babies går på scen strax efter klockan 23. Jag recenserar konserten för en dagstidning, och jag minns att jag skriver om förbandet Von Benzo att de “spelar som om det gällde livet”. Man hade kunnat skriva exakt samma sak om Backyard Babies. Fortfarande. Efter 20 år.

Enligt myten kommer tredje världskriget att utplåna allt liv på jorden – med undantag av kackerlackorna och Primal Scream. Vi tog ett snack med basisten Mani från de seglivade skotska rockarna.

På nya albumet Beautiful Future har ni plötsligt gått och blivit ett dansant popband. Vad hände?
– Primal Scream står aldrig still. På förra plattan sökte vi oss tillbaka till retrorocken, och dessförinnan var vi mörka och politiska. Därför kände vi att det var dags att starta partyt igen. Så vi drog till Sverige och jobbade med Björn (Yttling, från bandet Peter, Björn & John).

Du har varit med i Primal Scream sen 1996. Vad är den största skillnaden mellan då och nu?
– Då var vi mentala motherfuckers och party animals. Idag är vi mentala motherfuckers och party animals – med barn och fruar, haha.

I Sverige pratar vi fortfarande om hur ni värmde upp heroin i en mikrougn innan er spelning på Hultsfredsfestvalen. Och sommaren därpå lärde ni känna den svenska ravekommissionen när de grep två av er för droginnehav.
– Haha, jag minns inget av det. Men jag kommer ihåg hur vi alla kollapsade mitt under en viktig middag med vårt amerikanska skivbolag eftersom heroinet vi tog mellan rätterna var så starkt. Såna misstag gör vi inte längre, det överlåter vi till Pete Doherty.

Vad tycker du om Pete Doherty?
– Pete ser sig själv som odödlig och ovanför alla lagar – precis som vi gjorde när vi var unga och naiva. Jag antar att det är en period alla måste gå igenom. Men jag hoppas att Pete fixar det, för Babyshambles är ett grymt band.

För ett par år sen gjorde ni en duett med Petes gamla brud Kate Moss. Det måste ha varit en musikalisk höjdpunkt i er karriär.
– Vi har känt Kate i många år, långt innan hon blev en tabloidföljetong. Vi tyckte det var en cool grej att göra en låt med nån från modevärlden. Jag menar, mode och rockmusik har ju alltid gått hand i hand. Men så här i efterhand kan vi konstatera att det inte blev helt lyckat.

Stämmer det att ni varit nära att jobba med Kylie?
– Nja, hon hörde av sig ett par gånger på 90-talet och bad oss att skriva låtar åt henne. Tyvärr var vi alltid för uppfuckade för att ens kunna skriva låtar åt oss själva. Sen gjorde vi misstaget att erbjuda henne droger när hon hälsade på oss i logen efter en spelning. Hon tackade förfärat nej.

Primal Scream är lika seglivade som Keith Richards och kackerlackor. Men när ni slutligen lägger er ner och dör, hur vill ni då bli ihågkomna?
– Som det orädda bandet som alltid gick nya vägar. Och som under tre decennier var en ostoppbar trupp. Det är typ vi och Stones som orkat hålla på så länge. Men medan Stones numera bara är seriefigurer är vi fortfarande på riktigt.