Hockeyproffset som blev porrkung

När den 16-åriga Michael Badelt skrinnade in på isen i Rögles färger var det en livslång dröm som uppfylldes: Att få spela i Elitserien. Det fanns inga gränser för hur långt den talangfulle Halmstadkillen kunde gå. 16 år senare driver Badelt porrklubben Club Privé i Stockholm, har domar för bland annat utpressning, vapenbrott och människorov i bagaget och utpekas av polisen som en av ledargestalterna inom Balkanmaffian. Moore har träffat honom.

En snäll hockeykille med otrolig talang, men som saknade disciplinen eller en cynisk, kallhamrad torped med många ljusskygga verksamheter – beroende på vem du frågar får du helt olika svar på vem Michael Badelt egentligen är.

– Jag är en helt vanlig idrottskille från Halmstad som pluggade ekonomisk linje med inriktning på marknadsföring på gymnasiet samtidigt som jag satsade professionellt på hockeyn. Träning var mitt liv, minst två gånger om dagen. Det är det väl fortfarande, men idag är det boxning som gäller, säger Michael Badelt själv.

Som 16-åring värvades han till Rögle där han spelade i fem år. Sedan följde klubbar som Oskarshamn, München, Sunne och Hammarby, ”Det är lite lustigt, alla lag jag spelat för har börjat gå dåligt”. NHL-kontraktet låg inom räckhåll.

– Jag var på ett camp med Detroit och Ottawa ville drafta mig, men jag hade ledsnat på hockeyn. Jag är en individualist och hade svårt för det kollektiva med laget. I Sverige ska alla hålla sig innanför ramarna och inte tycka så mycket. Dessutom hade jag uppnått det jag ville, spelat i juniorlandslaget och i Elitserien.

Under uppväxten i Halmstad jobbade Michael ofta i dörren och med vad han själv kallar ”ekonomisk rådgivning”.

Du drev alltså in pengar?

– Jag uppmanade till betalningsförmåga och det får du tolka som du vill. Det står i mina handlingar från frivården att jag är ekonomisk rådgivare och då måste det väl vara så, säger Michael Badelt.

I handlingarna står också anledningen till att han satt inne åtta månader 2005: Utpressning och människorov. Två grova brott, men Badelt ser inte det som ett problem.

– Det enda är att det är ett jävla misslyckande att åka dit. Då har man gjort något fel. Men jag har själv valt det här livet och då får jag stå mitt kast. Man får tänka igenom hur man ska hantera situationerna om man har någon självbevarelsedrift, man skaffar inte bara vänner i den här branschen.

Väljer man fel gäng så dör man?

– Jag har alltid kört själv så det har inte varit något problem, men slutar man vara ödmjuk går det snabbt.

Strippklubben han nu driver är den ökända Club Privé, en strippklubb i centrala Stockholm som också utpekats som bordell. Den tidigare ägaren, en före detta kriminalinspektör vid Stockholmspolisen, dömdes till fängelse för skattebrott.

– Polisen tror att jag sköter klubben åt min bästa vän, Mille Markovic (före detta landslagsboxare och utpekad som ledare för den jugoslaviska maffian, red:s. anm.), men det är min klubb. Dessutom är jag snyggare än vad han är, haha. Jag hade hjälpt till där och för två år sedan tog jag över den. Han har sina affärer, jag har mina affärer, men vi står bakom varandra till hundra procent. Det är alltid bra att driva företag och det här är bra business så jag klev in i det.

Idag jobbar där ett 80-tal strippor, dörrvakter och serveringspersonal.

– Vi är Stockholms enda riktiga klubb. Fast jag funderar på att göra om klubben till lite mer hardcore. De andra strippklubbarna är bara bleka kopior.

Verksamhetens inriktning är ingenting som berör dig på något sätt?

– Nej, sex och porr är naturligt idag. För mig är det viktigt att tjejerna ska ha det bra och att det ska vara rumsrent. Tjejerna ska inte utsättas för saker de inte vill. Och vi narkotikatestar våra anställda. Det här är ett jobb och vi tar hand om våra anställda, säger Michael Badelt.

Vilka tjejer är det som jobbar hos er?

– Det är helt vanliga tjejer, förskolelärare, sjuksystrar – alla typer. Det de har gemensamt är att de gillar att tjäna pengar; en medelmåttig strippa tjänar 40 000–50 000 kronor i månaden.

Förstår du kritiken som riktas mot porrklubbarna?

– Ja, det är väl inget att sticka under stol med att det varit illa skött tidigare, men jag vill ju ha ett gott samarbete med grannar, polis och kunder. Jag släpper till exempel inte in kriminella på min klubb. Varför ska vanliga skötsamma gäster behöva vistas i en sådan miljö? Ingen gäst ska behöva känna sig otrygg hos oss. Vi har allt från kändisar till vanliga Svenssons. Då är det dålig business att ha kriminella där. Men polisen gör allt de kan för att jävlas med mig som sköter en legitim verksamhet. De borde ta tag i andra delar som våldtäktsmän, hustrumisshandlare och pedofiler.

Du är ju själv kriminell?

– Nej, jag är inte kriminell. Jag är en idrottskille som blivit entreprenör.

Polisen håller inte med dig. Du är misstänkt för tre mord, de menar att du fortfarande sysslar med indrivning, beskyddar- och låneverksamhet och att Privé bara är en extra verksamhet för din illegala organisation.

– Jag respekterar polisen och deras jobb, men jag skiter i vad de säger, de får säga vad de vill. Jag förstår bara inte varför de satsar resurser på mig och inte rensar upp i den kriminella världen. Nu har det i och för sig lugnat ner sig, men jag vill ha ett gott samarbete med dem, det är ju ändå jag som betalar deras löner genom mina höga skatteinbetalningar, haha.

Trots att Badelt inte ser sig som kriminell förnekar han inte sina band till den undre världen.

– Mille lärde jag känna eftersom vi båda var idrottskillar från Halmstad och stod i dörren. Vi hade helt enkelt samma syn på många saker. Jag har en bra dialog med alla gäng i Stockholm idag, men den kriminella världen har förändrats. Jag har varit med länge och umgåtts med många av den gamla stammen, de som var tuffingar på riktigt. Idag är det mycket snack om vad man ska göra och hur tuff man är, men det är bara tomt prat som utmynnar i meningslöst våld. Och sedan polisanmäler man varandra. En riktig tuffing för mig idag är snickaren som jobbar 7-16 eller lagerkillen som jobbar helg. Vanliga knegare som orkar år ut och år in utan att gnälla. För många av oss andra har det alltid handlat om pengar, och då försöker man först och främst använda hjärnan. Om inte det fungerar använder man musklerna. Men folk skjuter varandra för småpengar, det finns ingen heder och ingen vänskap bland kriminella längre.

Ångrar du inte att du inte satsade på ishockeyn?

– Det är klart att man kan tänka på att det hade kunnat vara annorlunda, men jag ångrar ingenting. Jag har valt det här.

Vad känner du för att ha pressat folk på pengar?

– Du menar gett dem ekonomisk rådgivning? Där känner jag ingenting förutom att rätt är rätt och fel är fel. Har du lånat pengar måste du betala tillbaka dem. Men jag gör det här lagligt via inkassofirmor. Våld är primitivt, man ska använda hjärnan.

Vad säger familjen om att du kanske kunde ha varit NHL-proffs, men idag är dömd och driver en porrklubb?

– Det är inga problem faktiskt. De vet vad jag jobbar med. Pappa brukar säga att man ska vara bäst och värst på det man gör och vara korrekt. Det är precis vad jag är.

Ditt liv kan ju knappast ha varit en dans på rosor.

– Det finns många tuffingar som påstår att de skulle göra vad som helst, skjuta hit och skjuta dit, men om sanningen ska fram är alla rädda när kulorna viner. Det handlar inte om att vara rädd utan förberedd. Vissa kan hantera rädslan, andra kan det inte.

Du säger att du är en legitim affärsman idag, men hur har din tidigare kriminella verksamhet påverkat ditt liv?

– Det är klart att man är lite mer vaksam och tänker en extra gång på säkerheten. Jag går inte ut särskilt mycket heller utan det blir mest hemmafester runt om i Stockholm.

Hur länge tänker du hålla på med Privé?

– Så länge som möjligt. Jag tror inte att jag kommer att tröttna, det finns alltid något man kan göra bättre. Jag gillar att driva egna företag och utveckla och skapa nya grejer. Och jag mår inte dåligt av det jag håller på med, på min klubb finns ingen förnedring och inga övergrepp.

Finns det ingenting du saknar?

– Lugn och ro och vila.

Annars har du allt du behöver, eller?

– Nästan allt. Det sjuka är att jag bara har en enda vän och ändå brukar jag säga att jag är miljonär i kärlek. För att jag har en riktig vän. För i den kriminella världen finns inga vänner, bara avundsjuka och svek. Visst, jag kan ta en fika med någon kompis från hockeytiden, men vänner? Det har jag bara en. Det är fan tragiskt.

INTERVJU — NICK D’AGOSTO

(Aktuell med Fired Up – DVD release från Sony)

Har du haft sex med en äppelpaj?
Nej (gapskratt), inte nyligen i alla fall. Jag vill ju inte plagiera Jason Biggs. Jag får försöka komma upp med någon annan efterrätt eller grönsak som jag är sexuellt attraherad till…
”Fired Up” har jämförts med ”American Pie,” hur känns det?
Tja, ”American Pie” var en monstersucce som spelade in 150 miljoner dollar bara i USA så det får jag ta som en smickrande jämförelse i såna fall. Men för mig är ”Fired Up” mer en korsning mellan ”Wedding Crashers” och ”Bring it on.”
Hur tränade och förberedde du dig för rollen?
Vi var med på en treveckors intensivkurs i cheerleading – samma kurs som i filmen mer eller mindre – innan vi började filma. Jag spelade dessutom lite Amerikansk fotboll när jag gick i High School hemma i Omaha.
Vilket är svårast, Amerikansk fotboll eller manlig Hejaklacksledning?
Hejaklacksledning. Fotboll är tufft och man vet att man kommer få törnar och tacklas så det är lättare att hantera på så sätt. Hejaklacksledning är tungt, tekniskt och väldigt riskabelt med alla hopp, kast och fångster. Och killarna blir trampade på axlar, händer och ansikte hela tiden.
Du och två andra manliga skådisar samsades om mer än hundratalet läckra Cheerleaders i filmen…hur stog du ut?
Ja (skratt), det var tufft, men vi plågade oss igenom filminspelningen en dag i taget. Nästan alla tjejerna var gymnaster dessutom, något som gjorde livet ännu plågsammare på set.
Hur likt är ditt vardagsliv till din film persona i ”Fired Up”?
Jag är några år äldre än mitt alter ego på filmduken, och kanske aningen mognare. Men visst finns det snarlikheter mellan mig och min karaktär. Fast jag var mest en dramanörd i high school.
Hur har genombrottet med ”Fired Up” förändrat ditt liv?
Inte så drastiskt faktiskt. Fired Up var ju inte i närheten av American Pie i box office pengar. Få filmer når så högt. Men visst har filmen öppnat nya dörrar till större och bättre framtida filmroller.
Vad gör du när du inte agerar framför kameran?
Jag läser mycket. Och umgås med mina vänner. Jag lever nog ett ganska vanligt liv utanför Hollywoods typiska ramar.
Vad kommer härnäst?
I februari kommer ”Mardi Gras,” en liknande college film om tre killar som gör New Orleans karnevalen osäker under en helg. Sedan börjar jag spela in ”Knife Boy,” en svart komedi om en ondskefull knivförsäljare.

Text: NIC CRAMER

På Fryshuset pratar jag med Stam och Dojan om gången då de efterfestade så hårt med Hellacopters på en festival i Finland att Hellacopters missade sitt plan till nästa spelning och försenade hela sin turné. Jag frågar Stam vad
som är det dummaste Mustasch själva har ställt till med på fyllan.
- Hällt ut vin i sängen man ska sova i, säger han blixtsnabbt.
- Det gjorde jag igår. Det var väldigt dumt. Och, förresten, när vi höll på att bli utslängda från Motörhead-turnén efter två dagar! Det var också ganska dumt …
Jag får be Ralf utveckla.
   - Äh, alltså, vi blev ju skitfulla de första dagarna. Mikkey Dee (trummis i Motörhead) tyckte att det var så kul att ha ett svenskt band med på turnén, så han skulle ju ha med oss upp på scenen och grejer. Så vi satt där dyngraka bredvid hans trumset och gick runt och snubblade över Motörheads grejer. Och efter ett tag ruttnade resten av bandet på det, så Lemmy (sångare) skrek “får jag höra ett jävla ord svenska till så åker de jävlarna hem!” Så då fick vi lugna ner oss.
Frågan om det är sant att Lemmy trodde att bandet var gay får Stam att garva högt.
- Första gången jag träffade Lemmy så var jag ju svinnervös, så vi skakade hand och jag råkade säga “I’m Mats, I’m with the bass player”. Det var ju skitkul, första gången man pratar med Lemmy …
Mikkey Dee dyker upp backstage på er live-DVD.
- Ja, han brukar komma förbi när vi spelar i Göteborg. Oftast full. På dvd:n var han förresten väldigt full, haha. Sen måste ju Ralf jävlas också, så han sa i micken “ikväll är världens näst bästa trummis Mikkey Dee i publiken! Men den bästa sitter här bakom mig …”. Det retade Mikkey lite, hahaha.
Strax efter Mikkey skriker någon “en minut till scen”, och då är tre fjärdedelar av bandet borta …
Stam: Ja, men vi är ju inte Madonna. Vi behöver fan inte be en gemensam bön innan vi går på.
Dojan: I Umeå satt vi i logen och snackade och drack öl när jag hörde musik från scenen och tänkte “det här känner jag igen …”, det tog en stund innan vi tittade på varandra och insåg att “shit, det är för fan vårt intro!” Då blev det lite stressigt, haha.
Stam: Men annars… man blir ju inte direkt nervös längre. Det är kanske värre för Ralf som ska sjunga och hålla igång publiken och så, men jag ska för fan bara spela bas. Det har jag gjort i 25 år. Det är inte speciellt svårt.
Är det sant att ni kom på bandnamnet Mustasch på fyllan när …
Stam: … vi satt på golvet bland en massa vinylomslag? Ja, det var Hannes som kom på det, för att alla våra favoritmusiker hade mustasch. Freddy Mercury (Queen), Tony Iommi (Black Sabbath), Jon Lord (Deep Purple) … först lät det ju så jäkla dumt så man fattade ingenting. Men sen växte det på oss.
Ni har sagt “ladda ner skivan, köp den om ni gillar den”.
Stam: Ja? Vi tjänar ju mer på konserterna. Har du dåligt med pengar är det bättre för oss att du laddar ner skivan och går på konserten istället.
   Några dagar senare avslutar jag intervjun över telefon med Ralf, och frågar hur länge Mustasch kommer palla köra på.
   - USA-satsningen kommer ta tre år tills vi kan åka själva och få bra gager. Sen har vi några år till med bra pengar, men sen får vi lägga av. Vi kan fan inte bli som Rolling Stones! Eller som Georg Philipp Telemann …
Vem?
- Du vet vem Johann Sebastian Bach är va? Exakt. Men grejen är att på 1700-talet var Telemann stjärnan. Bach var bara en hyfsad kyrkomusiker från Leipzig, men han gjorde något som höll! Det är vad det handlar om. Om 150 år spelar folk Mustasch-plattor och har ingen jävla aning om vilka Mötley Crüe var. Det är mitt mål med min musik.

Så det har inget att göra med att du får alla brudar när du turnerar själv?
- Fan heller! Jag får alltid alla brudar. Även i Mötley.

Du gick nyligen ut och berättade att Mötley Crüe signat en tioårsdeal med turnéarrangören Live Nation för 100 miljoner dollar. Sen dementerade Nikki Sixx allting. Så vad är sant, gjorde ni dealen eller inte?
- Vi gjorde dealen och vi fick cashen. Men det var inte 100 miljoner dollar som jag sa först. Det var 125, haha. Så nu blir ni inte av med oss på ett tag. När dealen är över har vi hållit på i nästan 40 år. Kan du fatta det?

Nej, det är galet… Du sa tidigare att Mötley Crüe är big business. Men är det fortfarande kul då?
- Klart att det är kul. Vad fan, vi har hängt ihop sen 1981. Jag och Nikki känner varann sen high school. Hela den här grejen att vi inte pratar med varann har pressen hittat på. Det är skitsnack! Vi lirar, festar och garvar ihop. Men självklart bråkar vi också, det går inte att undvika under 30 år.

Under 2000-talet har du varit med i nästan lika många dokusåpor som Tommy Lee. Men vi har också kunnat se dig i porrfilmen Hardcore & Uncensored tillsammans med Janine Lindemulder. Hur ser du på din porrkarriär idag?
- Det finns inte så mycket att säga. Tommy pratar jämt om sina sexfilmer, men jag har ingen lust att göra det. Janine och jag drog till Hawaii för att ha lite kul. Vi filmade allt. That’s it. Jag ångrar ingenting, men jag skulle inte göra det igen.

Och när vi ändå snackar film, vad händer med filmatiseringen av The Dirt?
- Ingen aning. Det är bortom vår kontroll. Från början var det tänkt att David Fincher (Fight Club) skulle regissera. När han blev tvungen att hoppa av snackades det om Larry Charles (Borat). Och vid det här laget har väl varenda Hollywoodskådis, från Johnny Depp till Val Kilmer, varit påtänkta för roller. Men nu har jag inte hört nånting på länge.

När du var mitt uppe i ditt mest dekadenta The Dirt-race i början av 80-talet, hände det nånsin att du stannade upp och tänkte, “fan, jag håller på att tappa kontrollen”?
- Nej, aldrig. Är man 20 år och har en miljon dollar på banken stannar man bara upp och tänker, “fan, jag är odödlig”. Inte ens bilolyckan (i vilken Hanoi Rocks trummis Razzle omkom, reds anm) blev en väckarklocka. Jag borde egentligen ha fått ett långt fängelsestraff, men mina advokater fixade så att jag slapp undan med två miljoner dollar i böter och en månads fängelse. Som en del av domen var jag förbjuden att dricka, så på turnén som följde hade vi som regel att jag skulle betala dom andra i bandet 20 000 dollar varje gång jag tog en drink. Jag blev ruinerad på den turnén.

Stämmer det verkligen att du fick ta in öl och groupies i fängelset när du satt av ditt straff för bilolyckan?
- Haha. Ja, det är sant, fast bara på helgerna. Jag var på en specialavdelning tillsammans med en snubbe som levde på att sno lyxbilar. Fan, vad han var lycklig över att jag var där. Hur jag fick in “varorna”? Well, jag var tvungen att dela med mig till vakterna. Och då menar jag inte ölen, haha.

Hur bor du?
- Jag har två hus i San Francisco, ett i Vegas och ett i Miami. Vegas känns mest som hemma, där spenderar jag och Lia (Vince fru) större delen av vår tid.

Vad är det mest rock’n'roll-extravaganta du har i dina hus?
- I ett av husen i San Francisco har jag byggt en stor jävla Versace-pool. Du vet, en sån med marmor- och mosaikmönster, vattenfall och statyer. Den kostade närmare en miljon dollar. Vad ska jag säga? Lia ville absolut ha en sån.

Hur ser vardagslivet ut?
- Vi lever ett stillsamt liv med våra cockerspaniels Cakes och Crackers. Dom är våra barn. Vi har en nanny som sköter dom på dagarna och lagar deras mat. Jag har alltid mycket business att ta hand om. Lia ligger mest vid poolen.

Vad kör du för bilar?
- Mitt senaste köp är en Lamborghini Gallardo Spyder, den är grym! Sen har jag en chockröd Rolls Royce Silver Spur som jag köpt av en saudiarabisk prins, en Ferrari 360, en Rolls Royce Phantom, en Bentley, en Hummer H2, en Mercedes SL550, en Dodge Magnum och en Ford Hot Rod. Och så alla mina bågar förstås.

Tommy Lee försöker rädda världen i Discoverys tv-serie “Battleground Earth”. Det känns inte som att du stöder honom i hans arbete för miljön?
- Hell no! Men om Ferrari släpper en miljövänlig bil kan jag tänka mig att vara med.

Du har ett helt affärsimperium vid sidan av musiken. Berätta.
- Well, jag har en vingård där jag gör Chardonnayviner och jag har mitt eget tequilamärke, “Tres Rios”. Min tatueringsstudio Vince Neil Ink finns numera i LA och Las Vegas, och min bar Feelgood’s Bar & Grill, som öppnade i Miami i
fjol, ska snart expandera till Vegas. Jag är alltid öppen för business. Folk får gärna komma till mig med sina idéer.

Är du affärsman på heltid om tjugo år?
- Nej, nej! Om tjugo år hyr jag ut jetskis på en strand i Västindien. Jag äger hela jävla ön förstås. Men det är ändå mig du måste snacka med när du ska hyra din jetski.

Musiken på nya albumet är väldigt polerad, men texterna är desto mörkare.
- Du tänker på “Uncle Jonny”? Ja, det är en ganska mörk historia om en släkting till Brandon (bandets sångare) vars kokainmissbruk gjorde honom så paranoid att han trodde att utomjordingar var ute efter hans sperma. Det slutade med att han sköt sönder sina testiklar.

Er karriär har varit en räkmacka. Vad är den största skillnaden mellan att turnera idag och när ni började för fyra år sen?
- Den största skillnaden är att vi inte längre behöver dela hotellrum. Det har gjort att vi bråkar mindre med varann. Nästa steg är väl att vi åker runt i varsin turnébuss. Men vi är inte riktigt där än, haha.

Hur får ni tiden att gå i turnébussen?
- Vi filar naglarna och kollar på “Lost” och “24″.

Hur mycket rock’n'roll är det annars när The Killers är på turné? Ett par av er är ju trots allt mormoner…
- Det är så pass mycket rock’n'roll att jag tvättar mina egna t-shirts. Jag är besatt av det. Jag måste ha koll på hela processen och ta ut dom ur torktumlaren vid exakt rätt tidpunkt, annars blir dom förstörda. Tricket
är dom fortfarande ska vara en
aning fuktiga.

Vad ångrar du?
- Att vi tackade nej när Bono erbjöd oss lift i hans privatjet. Vi gjorde det för Brandons skull. Han är rädd för allting - och i synnerhet för att flyga. Han gick i terapi för det i många år och blev faktiskt bättre. Men sen hamnade vi på ett mardrömsflyg med en passagerare som blev dödssjuk. Det var som att kasta
bort tre års terapi.

Ni har rakat av er skäggen som ni stolt visade upp på “Sam’s Town”. Känns det naket?
- Ja, faktiskt. Min fru saknar det också, hon tyckte det var sexigt. Min son är däremot nöjd. Förut skrek han så fort jag visade mig. Och jag förstår honom. När jag var barn trodde jag också att alla snubbar med skägg
var kidnappare.

Ni är Vegas största rockband. Tas ni emot som hjältar varje gång ni kommer hem från en världsturné?
- Inte alls! Eftersom rockscenen i Vegas är så liten är den fylld av avundsjuka och missunnsamhet. Förut var vi verkligen hatade, men nu har det blivit lite bättre. I våras gjorde vi ett grymt gig inför tiotusen pers utanför Hard Rock Café. Det hade varit en omöjlighet för ett par år sen.

Vad är storyn bakom “Achmed”?
- Det var ett år efter 11 september-attacken, och den händelsen var verkligen ingenting jag ville göra ett skämt av. Men så började jag tänka på kaparna, du vet “Tänk om det fanns en snubbe i det där gänget som egentligen bara hängde med för att hans kompisar skulle dit”, förstår du? En kille som rätt som det är tittar sig runt och “nämen vääänta nu, vafan grabbar, ni tänker väl inte krascha planet? Tycker ni inte att det här är lite överdrivet?”.

Och 70 miljoner träffar på Youtube senare…
- Ja, helt sjukt va? Vet du att jag hittade honom av en ren slump? Jag och min fru var på ett varuhus och jag såg ett plastskelett och kläckte ur mig “Usama Bin Ladin! Var har du varit?”. När vi sen kom ut på parkeringen frågade hon mig varför jag inte köpte honom. Och jag tänkte “äh, vad fan”, och vände och gick in och gjorde det. 15 dollar! Nu är det en av världens mest kända dockor! Livet består av rätt små marginaler va? Först tänkte jag köra honom som “Usama”, men sen kom jag på att om regeringen nu faktiskt hittar den riktiga Usama så pajar det ju mitt skämt. Så då blev det Achmed.

Någon skrev att USA “behövde höra Achmeds skämt”.
- “Behövde” vet jag inte. “Behöver” du den där cheeseburgaren liksom? Förmodligen inte, men du kommer banne mig gilla smaken av den. Det kanske finns en del läkekraft i humor, men det är fortfarande bara humor.

Dina dockor skämtar om terrorism, religion, pedofili och använder ord som “bitch” i amerikansk tv. Kommer de undan med skit som du inte skulle komma undan med?
- Absolut! Jag hade aldrig kunnat dra de där skämten själv. Men en docka kan skämta om terrorism och jag kan skrika “han sa det! Inte jag!”, och folk accepterar illusionen. För alla människor gillar två saker: att skratta åt sina rädslor och att vissla i mörkret. Det är ett slags eskapism, som att se en magiker. Jag menar, du vet jävligt väl att elefanten inte försvann! Men det här är som att åka till Disneyland. Fast karaktärerna på Disneyland svär kanske inte så mycket som mina…

När märkte du senast att “där gick jag nog över gränsen”?
- Det händer inte så ofta som man kan tro faktiskt. Men Achmed drog ett skämt om pedofili och katolska kyrkan, och sa att han skulle kasta in en liten pojke mellan två präster och låta dem slåss om honom till döds, och vinnaren skulle få möta Michael Jackson. Yeeeah, jag kanske doppade tån över gränsen där. Det kom en del arga mejl efter det.

Vilken är din mest minnesvärda utskällning?
- När jag var 13-14 åkte jag runt med en docka på firmafester. Hos ett företag började jag skämta om VD:n, och jag kollade hela tiden på honom för att se att han inte började bli sur. Det jag däremot inte såg var att hans fru var riktigt full, och hon blev skitarg. Halvvägs in i ett skämt flög hon upp ur stolen, packad som ett arsle, raglade upp på scenen, slet dockan ur handen på mig, stirrade honom i ögonen och vrålade “you’re a nasty, nasty little man with a dirty mouth!”. Jag behövde inte dra så många skämt efter det, ingen kunde ju sluta skratta ändå.

Har folk svårt att förstå att du är dockorna?
- Ja, rätt ofta. När Walter berättar att han och hans fru har varit gifta i 40 år så applåderar folk! Hur idiotiskt är det? Om Achmed fick spränga vad som helst i luften, vad skulle han välja då?
- Walter.
Vem av dina dockor är mest troligt i garderoben med sin sexualitet?
- Om det är någon så är det väl Melvin the Superhero. Han brottas lite med det där. Och jag tror att hela gay-grejen fascinerar Peanut, inte så att han är gay, men han är lite nyfiken. Achmed bryr sig inte. Walter, haha, han är homofob. Han gillar inte det där alls.

Vad var det egentligen exakt för “present” som Catwoman lämnade till Melvin efter deras dejt?
- Någon form av läskig könssjukdom. Han skämdes väldigt mycket. Och jag tyckte att det var oförskämt att fråga.

Vad skulle vara Walters först handling om han blev vald till president?
- En lag som tvingade den kvinnliga vicepresidenten att vika ut sig, haha. Du ska veta att han är mycket attraherad av Sarah Palin.

Ärligt nu, skämtet där Melvin ska demonstrera sin röntgensyn på en kvinna i publiken, det är bara en ursäkt för dig för att få stirra ner i en kvinnas urringning va?
- Bästa ursäkten någonsin! Men det är ju han som stirrar, jag bara kollar för att veta vad det är han snackar om. Sen råkar han av någon anledning alltid välja kvinnan med lokalens bästa hylla, men det kan ju inte jag rå för.

Ett av spåren heter “Addicted To Drugs”. Vilka droger är ni beroende av?
- Helt ärligt så tar vi inga droger, vi är bananas på andra sätt istället. Jag vet att det är upplagt för missuppfattningar, men “Addicted To Drugs” är bara en cool och rytmisk titel. Det låter som ett mantra - addicted-to-drugs-addicted-to-drugs…

Betyder det att Kaiser Chiefs är ett giftfritt band?
- Vi dricker öl, väldigt mycket öl. Och en ganska stor mängd whiskey och vodka också om vi ska vara ärliga. Fast just nu tar jag det ganska lugnt eftersom jag blev alkoholförgiftad för ett tag sen. Det var ingen kul upplevelse!

Vad är det bästa med att vara rockstjärna?
- Jag gillar hela grejen med att vara berömd. Jag menar, vem vill inte glida förbi köer, skriva autografer och jagas av paparazzis? Den som klagar på det livet förtjänar inte att vara rockstjärna. Det var det här jag drömde om som barn.

Vad är det mest onödiga du köpt sen du blev rockstjärna?
- Min bil, en Mercedes SL. Jag har inget körkort, så vad fan ska jag med den till?

Er producent Mark Ronson (engelsk celebritet och mannen bakom Amy Winehouse), ska snart ha ett stort maskeradparty där temat är att klä ut sig till sitt favoritskivomslag. Vilka omslag kommer Kaiser Chiefs att dyka upp som?
- Ricky och Nick ska klä ut sig till John Lennons och Yoko Onos “Two Virgins”, den där dom sitter nakna på omslaget. Det kan bli intressant. Jag kommer nog att välja Stone Roses första. Då behöver jag bara lite färgkludd och ett par apelsinskivor.

Ni har haft en del verbala stridigheter med Oasis, som bland annat kallat er Englands sämsta band. Hur är vibben mellan er just nu?
- Kärlek! Oasis kan inte hjälpa att dom måste bråka med alla. Dom är från Manchester, så det är nåt som finns i deras Manchestergener. Men det är bra med lite rivalitet, då har pressen nånting att skriva om. Jag träffade faktiskt Liam på en tågstation för inte så länge sen. Och tro det eller ej, vi hade hur trevligt som helst.

Hur är det med tjejbandet Girls Aloud då? Ni blev ju rasande när dom gjorde en cover på er låt “I Predict A Riot” och ändrade textraden “borrow a pound for a condom” till “borrow a pound for a phone call”.
- Girls Aloud är våra fiender för alltid! Vi är ett ganska fredligt band, men det dom gjorde är oförlåtligt.

Värsta spelningen nånsin?
- Det var när en radiostation i Texas skulle arrangera en stor festival på en parkeringsplats. Men nånting gick väldigt fel och bara två band dök upp och en publik på typ tre pers. När vi sen skrev i vår blogg att det var vår värsta spelning nånsin blev vi bannlysta av radiostationen. Men det var det värt.

Och den andra halvan av boken?
- Det är den mörka delen av mina sexuella erfarenheter. För det är inte bara glamour. Det handlar om mina misslyckanden, mina besvikelser och vad som händer när saker och ting går överstyr. För ibland uppnår man allting man vill i livet och är fortfarande inte lycklig, förstår du? Så den halvan av boken består av de mörkaste, snuskigaste och smutsigaste sexhistorierna. Sånt jag inte skulle vilja att min mamma fick veta om mig. Eller mina vänner. Eller du, för den delen.

Så du tryckte den bara i ett par miljoner exemplar …
- Ja, nu kommer ju INGEN få veta det, haha. Men det är en författares jobb, att vara ärlig. Och jag vill inte bara ge folk “Spelet” och låtsas som att den världen är perfekt. Det är den inte.

Alla kvinnor som läste “Spelet” hävdar samma sak: det skulle inte funka på dem.
- Ja, jag vet. Men A) min erfarenhet bevisar motsatsen, och B) ett trolleritrick blir aldrig imponerande om man vet hemligheten i förväg. Om du säger till någon att “okej, lejonet kommer alltså försvinna ner i den här lönndörren och sen kommer…”, och sen gör tricket, då kommer ju folk sitta där och “vadå? Klart som fan lejonet försvinner ner i lönndörren! Tror du jag är en idiot eller?” Men sanningen är att det här funkar nästan varje gång med varje kvinna, därför att tricket är att det inte finns något trick. De är människor och de är kvinnor, och de har vissa genetiska instinkter. Det ligger i deras natur att vilja vara med de män som attraherar andra kvinnor, inte med killen som står tyst i ett hörn. Eller hur? Men ingen tycker om att erkänna sin egen natur.

Men helt ärligt, funkar det inte bättre i USA än i Sverige?
- Det är lustigt, för man skulle ju tro att det är ett LA-fenomen. Men boken sålde bättre per capita i Sverige och England än i USA. Och jag har fått mejl från Indien, Ghana, Uganda … jag har till och med fått brev från en kille som växte upp i ett litet muslimskt bysamhälle i Bangladesh och som har använt “Spelet”. Funkar det där funkar det överallt! Och varför skulle det inte göra det? Människors natur är likadan över hela världen.

Vad är det vanligaste felet män gör när de raggar på kvinnor?
- Desperation. Vi visar alla kort direkt och försöker ragga upp henne innan vi ens har attraherat henne. Och, om vi ska vara allvarliga, så ligger mäns största misstag på insidan. Vi tvivlar på oss själva. Vi tror att vi är för fula eller för fattiga eller för korta eller för korkade och vi tvivlar på att vi kan vara attraktiva. Man måste börja där.

I boken finns något du kallar för “trettiodagarexperimentet”, där du ska gå en månad utan att få orgasm. - Ja, jag hoppades att det skulle göra mig mer kreativ, mer attraktiv … Men ärligt talat så var det bara jävligt plågsamt. Både fysiskt och psykiskt. Efter ett par veckor börjar man bli kåt av ALLT. Jag satt och kollade på South Park och upptäckte att jag tände på Cartmans mamma. Du vet, när de snackar om att hon är en “big fat slut”? Jag gick igång på det.

Eh. Vad drog du för slutsatser av det?
- Att jag blivit sjuk i huvudet.

Hur viktig tror du att sexdriften är för människor?
- Jag tror att den är allt, i stort sett. När jag var yngre la jag ner all min sexuella frustration i mitt jobb. Om jag hade fått ligga så mycket som jag fick senare i livet hade jag aldrig blivit en framgångsrik författare och journalist. Då hade jag bara varit ute och knullat runt istället.

Du har skrivit böcker om Mötley Crüe, Jenna Jameson, Marilyn Manson och Dave Navarro, vem var galnast?
- Allihop, haha. Mötley Crüe hade galnast historier, men Marilyn Manson var absolut sjukast som person. Allt med honom var galet. Killen som körde hans turnébuss hette Tony och han var som ett enmansrockband. Så fort man var med honom hände det skit. En gång festade vi ett dygn i sträck och nästa minne är att jag vaknade på Disneyland. En annan gång satt Marilyn uppe flera dagar i sträck och tog droger och klockan fem på morgonen tog han fram en videokamera, klädde ut sig i en skitstor gul kycklingkostym och sprang ut på gatan och började slåss med främlingar. Jag har sett mycket konstigt skit, men den där bilden av morgonpendlare som blir attackerade av gigantisk kyckling utan att veta att det är en stenad Marilyn Manson inuti dräkten, den har hängt kvar. Men som sagt, Mötley Crüe var rätt galna de också.

Om du och Tommy Lee från Mötley gick in på en bar, vem skulle då komma ut med den snyggaste tjejen?
- Jag vet faktiskt inte. Det beror på var vi är tror jag. Vi hängde mycket under en period, och det finns en del liknande situationer som jag nog inte ska berätta om, men… när jag var i min peak som pickup artist, då… haha, nej, jag ska nog bara hålla käften nu! Han hade nog vunnit nu, skriv det. Men jag lärde mig faktiskt en hel del av honom, just vad gäller vikten av att vara “i ögonblicket”. Han är fantastisk på att vara positiv, nyfiken och få folk att känna sig speciella i hans närhet. Några år efter att jag skrev “The Dirt” var jag backstage på en konsert med ett rätt stort band, och upptäckte att alla människor stod och snackade med mig istället för med bandet. Och vet du varför?

För att du hade alla de bra drogerna?
- Haha, nej. För att alla vill vara med någon som är känd, men det du ännu hellre vill är att få veta varför just DU är speciell.

Om man kan få vilken kvinna man vill, tröttnar man inte på det då?
- Nja, jag vet inte. “Tröttna” är nog fel ord. Men man inser efter ett tag att det måste finnas något mer än bara sex. Att leva för sex är som att gå på en ny jobbintervju varje dag. Till slut blir det faktiskt värre att känna sig ensam med någon annan än att känna sig ensam när man är själv. Precis som i låten du vet, haha.

Och det man letar efter är…
- Kärlek. Men du får själv definiera vad det betyder för dig.