INTERVJU — NICK D’AGOSTO

(Aktuell med Fired Up – DVD release från Sony)

Har du haft sex med en äppelpaj?
Nej (gapskratt), inte nyligen i alla fall. Jag vill ju inte plagiera Jason Biggs. Jag får försöka komma upp med någon annan efterrätt eller grönsak som jag är sexuellt attraherad till…
”Fired Up” har jämförts med ”American Pie,” hur känns det?
Tja, ”American Pie” var en monstersucce som spelade in 150 miljoner dollar bara i USA så det får jag ta som en smickrande jämförelse i såna fall. Men för mig är ”Fired Up” mer en korsning mellan ”Wedding Crashers” och ”Bring it on.”
Hur tränade och förberedde du dig för rollen?
Vi var med på en treveckors intensivkurs i cheerleading – samma kurs som i filmen mer eller mindre – innan vi började filma. Jag spelade dessutom lite Amerikansk fotboll när jag gick i High School hemma i Omaha.
Vilket är svårast, Amerikansk fotboll eller manlig Hejaklacksledning?
Hejaklacksledning. Fotboll är tufft och man vet att man kommer få törnar och tacklas så det är lättare att hantera på så sätt. Hejaklacksledning är tungt, tekniskt och väldigt riskabelt med alla hopp, kast och fångster. Och killarna blir trampade på axlar, händer och ansikte hela tiden.
Du och två andra manliga skådisar samsades om mer än hundratalet läckra Cheerleaders i filmen…hur stog du ut?
Ja (skratt), det var tufft, men vi plågade oss igenom filminspelningen en dag i taget. Nästan alla tjejerna var gymnaster dessutom, något som gjorde livet ännu plågsammare på set.
Hur likt är ditt vardagsliv till din film persona i ”Fired Up”?
Jag är några år äldre än mitt alter ego på filmduken, och kanske aningen mognare. Men visst finns det snarlikheter mellan mig och min karaktär. Fast jag var mest en dramanörd i high school.
Hur har genombrottet med ”Fired Up” förändrat ditt liv?
Inte så drastiskt faktiskt. Fired Up var ju inte i närheten av American Pie i box office pengar. Få filmer når så högt. Men visst har filmen öppnat nya dörrar till större och bättre framtida filmroller.
Vad gör du när du inte agerar framför kameran?
Jag läser mycket. Och umgås med mina vänner. Jag lever nog ett ganska vanligt liv utanför Hollywoods typiska ramar.
Vad kommer härnäst?
I februari kommer ”Mardi Gras,” en liknande college film om tre killar som gör New Orleans karnevalen osäker under en helg. Sedan börjar jag spela in ”Knife Boy,” en svart komedi om en ondskefull knivförsäljare.

Text: NIC CRAMER

På senare år har Clint Eastwood bevisat att han inte bara är en kisande, tobakstuggande cowboy utan även en fullkomligt lysande regissör. Mystic River och Million dollar baby är bara några av hans senare mästerverk som också blivit belönade med den där lilla guldsprayade plastgubben. Senast i raden är Gran Torino - ett drama om grannsämja, skottlossning och vintagebilar.

Gran Torino är historien om den ensamstående och genombittre Walt - en gammal krigsveteran tillika helylle-rasist som till sitt stora missnöje får se kvarteret fyllas av inflyttande asiater. Händelserna tar fart när grannpojken Tao är på väg att åka på spö av sin kusins hårda bandana-gäng. Lyckligtvis står Walt i farstun och rycker in med osäkrad bössa och, om något motvilligt, räddar pojkstackarn. Efter detta tar grannrelationen fart och Walt börjar sakta men säkert förvandlas från ”förbannat sur gubbjävel” till en ”inte lika sur, men ändå förbannat sur gubbjävel”.

Filmen är något av en modern Karatekid med den där åtråvärda bilen, tonårskärlek, Daniel-san, stygga grabbgänget och till sist Clintan som Mr. Miyagi. Med knappa 80 år börjar han se något tröttare ut än i de gamla westernrullarna från fornstora dar, men ger samtidigt ett piggare intryck än vilken sextioåring som helst, typ Peter Siepen. Istället för fräcka karatescener är behållningen i denna filmen helt och hållet Walts becksvarta karaktär som väser ur sig sköna ironiska oneliners och förolämpningar i var och varannan mening. Clint Eastwood imponerar med skådespel, regi och whiskeypreppad Dirty Harry-röst. Fortsätter gubben att klämma ur sig fler rullar av denna kalibern kan han med stolthet lägga bootsen på hyllan.

Penelope Cruz var länge aktuell för rollen som Che Guevara, men på grund av den föga övertygande kvinnorösten gav man istället uppdraget till Benicio Del Toro som visade sig ha hyfsad talang för att spela trotsig argentinare i Konstfacksmössa.

I dryga två timmar får vi följa Che och hans revolutionäre broder Fidel Castro i kampen mot ett diktatoriskt Kuba. Handlingen växlar mellan försnack med Fidel, lite pang pang och Ches besök i FN:s högkvarter. Även fast filmen sägs måla ett porträtt av Che så får känns tolkningen som ett långskott och säger lika mycket om honom som en sliten t-shirt prydd med ett tryck med ovan nämnda revolutionär. Det enda som sitter kvar efter filmens slut är att Che var en cigarrbolmande läkare med oansat könshår i ansiktet. Detta är tråkigt som en Colin Nutley-film och det finns heller inga samlagsscener med Helena Bergström som styr upp skutan.

Betyg: 2/5

Låt oss gå tillbaka till början. Serier, i synnerhet i USA, har varit tämligen rättframma historier där välvuxna män och kvinnor bankat på skabbiga kriminella. Frank Miller, som de flesta känner via Sin City och 300, var en av pionjärerna när det gällde att visa hjältelivets skuggsida i serier som Batman och Daredevil. Sedan dess har serierna blivit allt mer komplexa, karaktärer byter sida, dör, återuppstår, slåss, älskar, hatar. Men fortfarande är det enkelt. Ont mot gott.
   Skotten Mark Miller, som ligger bakom Wanted, vände på steken. Huvudkaraktären Wesley Gibson är en vanlig knegare med panikångest som hatar sitt intetsägande liv, sin feta chef, sin otrogna flickvän. Som arvtagare till världens främsta lönnmördare får han plötsligt chansen att upptas i ett sällskap av bödlar som sedan länge gjort sig av med alla hjältar. Men först måste han genomgå en omvandlingsprocess för att frigöra sig från sitt samvete. Det inbegriper lönnmord, stryk och sexlektioner av The Fox (obs! Ej med i filmen, bara i serien. För mer Angelina se filmen Original Sin).
   Det är här filmen lämnar serien. I serien är mördarna ett pack som göttar sig i omotiverat våld, sexuella avarter, våldtäkt och fula ord. Wesley själv är som Punisher på PCP. Inte snyggt, inte slipat, men det går rakt in i själen. Filmen är precis tvärtom. Snygg, slickad, och ett bevis på att Hollywood kan våldta vilken serie som helst och lämna ett darrande vrak efter sig. Angelina då? Visst, men det räddar inte filmen.