Korowaifolket

Bland de djupa skogarna i Papua på Nya Guinea lever än idag korowai-folket. Det bedöms att de olika stammarna utgörs av drygt 3 000 individer. Korowaifolket upptäcktes först på 1970-talet, och är än idag ett av världens mest isolerade folk, i stort omedvetna och ganska ointresserade av resten av världen. De håller till vardags hus i små kojor högt uppe i träden och försörjer sig enligt jägar-samlarmodellen, en populär livsstil under yngre stenåldern. De äter även gärna människor i rituellt syfte.

En samlig dokumentärfilmare från amerikanska CBS 60 Minutes, som 2006 befann sig i djungeln för att filma denna i övrigt charmiga urbefolkning, fick plötsligt reda på att den sexårige pojken Wa-Wa anklagats för att vara en häxdoktor, och inom kort skulle tillagas och inmundigas som straff. Innan de kunde göra ett seriöst försök för att rädda livet på den lille trollkarlen blev de dessvärre deporterade av de indonesiska myndigheterna på grund av utgångna visum. Den unge Wa-Wa slutade så vitt någon vet sina dagar som en festmåltid för hela stammen.

Uruguayan Air Force Flight 571

I oktober 1972 kraschade det chartrade uruguayanska planet Flight 571 på en iskall bergssida i Anderna, 3 600 meter över havet. Av det 45 man starka rugbylag som som planet innehöll överlevde 29 stycken själva kraschen. Kyla och skador skördade ytterligare offer under de närmaste dagarna, medan man väntade på räddningspatrullerna. Man lyckades under tiden reparera en trasig radioanläggning, och kunde då besviket lyssna på hur en sorgsen nyhetsuppläsare berättade att sökandet avbrutits, eftersom chanserna att hitta någon överlevande bedömdes vara noll. Vid det laget hade det utsvultna rugbylaget idisslat i sig samtliga läderväskor som man hittat i bagaget, delar av skumgummistoppningen i flygplanssätena samt, förstås, en hel del snö. Till sist påpekade någon det alla visste: I drivorna kring flygplansvraket låg mängder och åter mängder av prima fruset kött. Det handlade bara om att hitta ett sätt att skära loss tillräckliga mängder, samt att uppfinna en rimlig moralisk bortförklaring. De flesta av de 16 överlevande var av romersk-katolsk tro, och bestämde sig för att jämföra det hela med nattvarden: Om man äter Jesu kött på veckovis basis kan det väl inte spela någon större roll att man fläskar i sig några före detta lagkamrater heller?

Boydmassakern

Hösten 1809 begav sig briggen Boyd från Sydney till den maoriska byn Whangaroa i Nya Zeeland för att skörda timmer. Med sig på resan hade man en ung maorier, son till en av maoristammarnas hövdingar, som bett att få ingå i besättningen som betalning för resan hem. Efter att skeppet lättat ankar vägrade dock ynglingen prompt att lyfta ett finger och motiverade sin lättja med att han hade ont i magen och att han var av fin familj. Kaptenen ville dock inte lyssna på det örat, och beordrade omedelbart en rejäl omgång prygel som straff. En strategisk miss, skulle det visa sig.

När Boyd till slut kom fram till Whangaroa visade den unge maoriern sin sargade rygg för pappa, som omedelbart överlade med resten av områdets stammar. De kom gemensamt fram till att tolka ärren efter piskan som ett budskap från de vita männen: ”det är serverat”. Redan samma natt överföll maorierna det förtöjda skeppet. 66 besättningsmän och passagerare överfölls, dödades och åts slutligen upp under en rejäl grillfest på stranden. Fem personer överlevde den första måltiden: Dels en mor och hennes nyfödda spädbarn som barrikaderat sig i en hytt, dels två besättningsmän som gömt sig under däck och dels en tvåårig flicka som spontant adopterades av en lokal hövding. Den ene av de två besättningsmännen dödades och åts dagen därpå, efter att han lärt ut konsten att tillverka fiskekrokar av skeppsspik. Övriga räddades tre veckor senare av ett skepp som skickats ut för att utreda det inträffade.

Matkritikern säger sitt

William Buehler Seabrook var en resande frilansreporter med stort intresse för märkliga ting. Han skrev mellan åren 1917 och 1942 en mängd böcker inom ämnen som sadism, zombier, sinnessjukhus ur patientperspektiv (han blev inspärrade som ett led i en behandling mot sin alkoholism) och djävulsdyrkan. 1931 befann sin Seabrook som vanlig på resande fot, och träffade under en blöt utekväll i Paris en praktikant vid sjukhuset i Sorbonne. Seabrook övertalade praktikanten en sälja honom ett stort stycke kött från en patient som nyss avlidit i en olycka. ”Av nyfikenhet”, som Seabrook själv uttryckte det, tillagade Seabrook köttet. Han recenserade senare detta kulinariska äventyr i en artikel:

”Det smakade som fint, välhängd kalvkött. Milt och gott, utan bismaker av den typ som viltkött, get- eller fläskkött brukar ha. Den bit jag åt var något trådig, men inte så trådig att den inte var njutbar att äta.”

Medusa förliser

Mitt under napoleonkrigen begav sig den franska fregatten Medusa in i grunda vatten sex mil utanför Mauritius. Den väldokumenterat inkompetente kaptenen ignorerade tydliga tecken som brytande vågor och grumligt vatten, och ångade bara rakt på tills hela skeppet gick på grund. Han förvärrade den jobbiga situationen genom att blåvägra att dumpa skeppets kanoner över bord, vilket hade gjort att skrovet lyft från botten. Istället började man bygga en gigantisk flotte, på vilken lasten skulle kunna flyttas över och därmed lätta skeppet. Innan projektet kunnat slutföras blåste det dessvärre upp till storm, och kaptenen befarade ñ felaktigt, skulle det visa sig ñ att Medusa skulle brytas sönder. I vild panik flyttade man över hela besättningen ñ drygt 150 man ñ på den knarrande och ostadiga flotten. Medusas livbåtar började bogsera den överlastade flotten mot land, men när stora delar av besättningen drabbades av panik och började överge flotten för att simma mot båtarna skar de loss sig själva och försvann från platsen. Flotten drev vidare ut mot öppet hav.

När man inventerade flottens förråd visade det sig att läget i kabyssen inte var helt hundraprocentigt. Istället för färskvatten fanns endast mängder av vin att dricka, och redlöst berusade började ett enormt slagsmål för att nå flottens centrum, den enda stabila delen. 20 av de skeppsbrutna dog under den första natten. Nästan omedelbart började man kalasa på de döda, som gick ner utan problem med hjälp av de stora mängderna vin. Efter fyra dagar började de starka att systematiskt slänga de svaga och sjuka överbord, tills endast 15 män återstod. Alla 15 överlevde tills flotten hittades av skeppet Argus, två veckor senare. De var vid gott mod och hade inte haft någon brist på mat.