Dagen innan UFC 86 ska äga rum är det full aktivitet runt den åttakantiga buren på Mandalay Bay. Fighters, tv-killar, snickare, ljussättare – alla vet rutinerna för att göra galan till en succé. Mitt i hopen står en kille i 40-årsåldern i slitna jeans och t-shirt. Han har kraftiga armar och axlar, rakad skalle och en knäckt näsa. Dana White skulle kunna ha varit en av dem som ska gå in i buren om ett par timmar. I stället är han vd för Zuffa Ultimate Fighting Championship.

– Fan, jag älskar det här. Stämningen är helt fantastisk varje gång och det är bara invägning vi pratar om. Morgondagen kommer att bli så jävla grym. Jag har världens bästa jobb. Tänk dig själv, du är fight fan och så får du chansen att sitta och matcha ihop dina drömfighter. Forrest mot Rampage, George St. Pierre mot BJ Penn. Hur kan man inte älska det här?
Det är sju år sedan Dana White började sitt nya liv som delägare och vd för Zuffa efter att ha försörjt sig som dörrvakt, hotellreceptionist, personlig tränare och boxningsmanager, och tvingats fly stan efter att ha blivit hotad av den irländska maffian.  Men fortfarande bär han bara kostymer i undantagsfall och strör ordet ”fuck” omkring sig så fort han får en chans.
– Jag är arbetsnarkoman och jobbar fan hela tiden. Det är helt jävla sjukt. Jag kan inte sova på nätterna för jag tänker på jobbet. Jävligt patetiskt egentligen, säger han och skrattar.
För Dana White handlar allting om jobbet. Jag frågar om han är lika hård som han ger sken av.
– Jag vet inte. Hur fan ska jag svara på den frågan egentligen. Fråga han där borta (J.D. Hernandez, UFC:s kontaktperson för Latinamerika). J.D., hur är jag som person?
J.D. skrattar och gör tummen upp. ”He’s the man!” Dana garvar lite generat.
– Kan du inte skita i de där frågorna så pratar vi om UFC istället? Det är fan så mycket roligare. Jag är rätt ointressant egentligen.

Okej, vad är tjusningen med Mixed Martial Arts (MMA)?
– Jag var ett stenhårt boxningsfan tidigare, men när jag upptäckte jiujitsu och MMA var det som att ta det blå pillret i Matrix. Det öppnade mina ögon. MMA är den överlägset mest spännande sporten i världen och då menar jag alltså inte bara kampsporter utan sport över huvudtaget.

Motståndarna hävdar ju att det inte är en sport utan våld?
– Så ser inte jag på det. Ta ett exempel. Här i USA har vi NFL. Vi har Superbowl som är hur stort som helst. I Sverige bryr ni er inte ett skit om det. Men ni gillar MMA, eller hur? Det beror på att det spelar ingen roll om ni är svenskar eller inte, ni är människor. Det är i vårt DNA. Om vi tar ett rum med fyra hörn och man spelar fotboll i ena hörnet, tennis i det andra, basket i det tredje och det är ett slagsmål i det fjärde. Var kommer folk att stå och titta?
Just nu jobbar Dana med att försöka sprida sitt varumärke UFC till resten av världen.
– Vi ska finnas i hela världen, det är min målsättning. Jag vill visa att de som slåss i UFC är hårt arbetande atleter precis som inom alla andra sporter. På sikt kämpar vi för att det ska bli en olympisk sport, precis som brottning och boxning. Det hade varit riktigt coolt.
Och talanger finns det gott om, menar Dana.
– Första gången jag var i Europa fanns det nästan inga talanger någonstans. Nu tio år senare finns det tusentals lovande fighters. Ta bara Cro Cop, Bisping och så vidare. Det är jävligt spännande. Hälsa alla svenskar att vi kommer att komma till Sverige i framtiden också.
Förra året köpte Zuffa Inc upp den största konkurrenten, den japanska organisationen PRIDE, för att få fotfäste där. – De hade bra fighters, men fel mentalitetet. För oss är killarna som går in i buren atleter medan de i Japan var mer intresserade av att sätta ihop freakshower. Ta till exempel en kille som Sakuraba. Hade vi fått tag på honom hade han varit den största genom tiderna. I stället har man ställt honom mot mycket större killar som fått slå honom sönder och samman. Vad fan handlar det om? För oss är det sport, ingenting annat.

K1 då?
– K1 är ett coolt namn på kickboxning, men det suger ordentligt.Det var 80-talets sport, men idag är det för fan ingenting. Det är ju helt värdelöst och kommer aldrig att ha samma tjusning som MMA har. I MMA har man ju lagt samman alltihop, i K1 står de ju bara upp och nöter på varandra.
De stora nävarna viftar upprört i luften. Herr White har ett synnerligen hett temperament vilket bland annat visat sig flera gånger under realityserien The Ultimate Fighter, där fighters som misskött sig sparkats ut efter ordentliga utskällningar. Jag passar på att fråga om konflikten med Tito Ortiz, före detta lätt tungviktsmästare i UFC.
– Han är en jävla fitta som snackar en massa skit. Han har ju sagt att han ska ge mig stryk så jag gav honom chansen att göra det i tv-sändning, men han backade ur. Jag tror inte att han vill slåss egentligen.

Finns det någon fighter du tycker bättre om?
– Det är väl inte någon hemlighet att Chuck (”The Iceman” Liddell, före detta lätt tungviktsmästare i UFC) är en av mina bästa vänner. Vi tränar ihop ibland, han är en toppenkille. Riktigt rolig.

Vilken är din favoritfight genom tiderna?
– Det måste vara när Matt Hughes mötte Frank Trigg andra gången. I den första fighten hade Matt strypt ut Trigg i första ronden med en rear naked choke. Inför den andra matchen ringde jag Matt och frågade om han ville ta den. Han var inte glad: ”Jag gör det, men det suger verkligen. För mig är det en lose-lose-situation eftersom jag antingen förlorar eller så kan jag aldrig slå honom mer imponerande än jag gjorde sist.” I den andra matchen råkade Trigg sparka Hughes i pungen när domaren inte såg. Matt fick storspö, men lyckades få upp Trigg, sprang över buren och slammade honom. 16 000 personer ställde sig upp och skrek när Matt sedan lyckades få in en rear naked choke. Igen. Fan, vilken jävla bra match det var.
Leendet går från öra till öra när Dana snackar fighting. Den stora frågan är väl bara varför en sådan kampsportsälskare aldrig själv satsat på det.
– Jag är fan för gammal nu i alla fall. När jag var yngre så boxades jag mycket och brydde mig väl inte så jävla mycket om huruvida jag skulle ta en titel eller inte, jag gillade mest att fightas. Så jag tränade som en galning hela tiden. En dag gick jag in på gymmet och såg en lokal boxare som skuggboxades lite. Han var kanske i 35-årsåldern, men redan ett totalt vrak. Det skrämde mig. Jag ville verkligen inte sluta som han och när du börjar tänka så är du slut som fighter, då är du bara en kille som försöker att vinna. Det är så det funkar, antingen har du det eller så har du det inte. Och jag hade det helt enkelt inte. Men det hade ju en positiv sida för mig på ett affärsmässigt plan. Jag kan direkt se vilka de riktiga hårdingarna är. Det är något särskilt med dem, de är inte som resten av oss.